This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 16 here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.
________________________________________
Besöket på Pantheon hade tagit på Jaquelines krafter. Tankarna på hög varv var hon van vid, men mest i jobbet numera. Dessa tankar i Pantheon handlade om viktigare och svårare saker: fred, mod och mångfald. Hon kände sig lyckligt lottad, som inte behövde söka asyl i något främmande land på grund av hemskheter i sitt hemland. En fråga gick runt och runt i hennes skalle: hur kunde hon förvandla sin tacksamheten till något konkret? Hur kunde hon hjälpa andra? Visst donerade hon pengar till UNCHR varje månad men det hade varit så enkelt att göra den månatliga överföringen. Sedan hade hon inte behövt bry sig mer, vilket hon tyckte idag var oförskämt. Som att ta någon i hand utan att ta av sina handskar och utan att titta personen i ögonen samtidigt. Hon hade inget svar på frågan så länge och kände sig trött. Hon bestämde sig för att köpa en jambon-beurre i ett bageri och äta den gåendes mot hotellet. Tunnelbanan hade förmågan att göra vem som helst deprimerad om man redan var lite trött.
Skinkan i hennes sandwich smakade underbart. Många minnen av pic-nic kom till liv igen, det var en klassiker som hade bara en motsvarande i Sverige: en kall skiva av julskinka. Jaqueline var rätt noga att respektera traditioner för maten: galette des rois skulle ätas den 6e januari, semlor på fettisdag, galette des rois den 6e januari, lamm för Påsk, sill på Midsommar, lussebullar under advent. Hon kände sig alltid lite konstig när hon handlade på systemet en vanlig vardag. Det felet hade hon gjort i början av sitt uppehåll i Sverige och kommentaren från moraltanten som hade uppmärksammat detta ekade fortfarande i hennes öron: man dricker inte alkohol i veckan! Detta innebar tydligen också att man inte fick ens köpa alkohol en vanlig vardag heller. Om julskinkan enbart hade hetat skinkan hade hon lagat sådana året om, men nu var hon fast vid namnet och den oskrivna traditionen som inte skulle brytas. “Du är bara dum som inte fixar dig lite skinka när som helst ;) gå och vila nu. kl.20 ska du gå till Chez Gaston, i hörnet mellan boulevard Richard Lenoir och Rue Oberkampf, någon med ett budskap kommer att vänta på dig vid bardisken. Din Paul”. Paul hade en poäng där: hon skulle sluta bry sig om datum när hon ville laga skinka. Men hur lätt skulle det vara att somna nu, när hon inte visste vem var mannen som skulle vänta på henne och framför allt: vad skulle budskapet vara? Och kl.20 var rätt sent, skulle hon göra något under tiden? Skulle hon gå Chez Gaston i förväg och spionera? Först vila.
När hon kom till hotellet tog hon av sig sina jeans och la sig i sängen. Hon behövde nog inte ställa in någon väckarklocka, hon skulle säkerligen inte ens somna, hennes nyfikenheten var för stor. Hon skulle blunda lite bara. När hon öppnade ögonen igen var det mörkt ute. Hon kunde se den gulorangea färgen av en gatlykta från hennes säng. Klockan var faktiskt farligt nära åtta! Hon hoppade ur sängen i sina jeans och gav sig ut i rask takt mot Chez Gaston.
________________________________________
La visite au Panthéon avait pris pas mal de forces à Jaqueline. Elle était habituée à avoir des centaines de pensées en tête mais celles-ci concernaient leplus souvent son travail. Cette fois-ci, il s’agissait de choses sérieuses:
paix courage et mélange de cultures. Elle s’estimait privilégiée, elle qui n’avait pas eut besoin de fuir les horreures de son pays natal pour demander l’asile dans un pays étranger. Une question lui trottait dans la tête: comment pourrait-elle transformer sa reconnaissance en quelque chose de concret? Comment pourrait-elle aider? Bien-sûr, elle faisait un virement mensuel à UNICEF mais ce versement avait été vraiment simple à mettre en place. Depuis, elle n’avait plus besoin de s’en soucier et elle trouvait aujourd’hui que c’était mal placé. C’était comme serrer la main à quelqu’un sans enlever ses gants et sans regarder la personne dans les yeux. Elle n’avait pas de réponse à ses questions pour le moment et elle se sentait fatiguée. Elle décida d’acheter un jambon-beurr dans une boulangerie et de rentrer à l’hôtel à pieds. Le métro avait le pouvoir de déprimer n’importe qui qui était un peu fatigué en l’empruntant.
Le jambon dans son sandwich avait un goût élicieux. Beaucoup de souvenirs de pic-nic lui revinrent à l’esprit, c’était un ingrédient clasique qui n’avait qu’un équivalent en Suède: une tranche froide de jambon de Noël. Jaqueline était très à cheval sur les traditions culinaires: la galette des rois se mangeait le 6 janvier, les semlor à mardi gras, l’agneau à Pâques, le hareng à Midsommar, les lussebullar pendant l’Avent. Elle se trouvait toujours malplacée lorsqu’elle faisaitdes emplettes au systembolaget en pleine semaine. Cette faut, elle l’avait faite au début de son séjour en Suède. Le commentaire de la vieille dame qui lui avait fait la morale étt bien gravé dans sa mémoire: on ne doit pas boire d’alcool en semaine! Et apparemment, pas en acheter non plus. Si le jambon de Noël s’était simplement apelé jambon, elle en aurait mangé pendant toute l’année. Elle était trop fixée au nom pour enfreindre cette loi implicite. “Tu es bien bête qui ne mange pas de jambon toute l’année si ca te chante ;) Va te reposer maintenant. À 20h, rends toi au bar Chez Gaston, à l’angle du boulevard Richard Lenoir et de la rue Oberkampf, quelqu’un t’attend avec un message au comptoir. Ton Paul.” Paul avait raison sur ce point: désormais, elle se ferait du jambon quand ca lui chanterait. Par contre, elle n’arriverait sûrement pas à faire la sieste maintenant qu’il avait attisé sa curiosité: qui était cet personne? Et 20h, ca faisait un moment à attendre, qu’allait-elle faire entre temps? Est-ce qu’elle pourraitaller chez Gaston en avance et espioner? Mais sutout: quel était le mesage? D’abord: sieste.
En arrivant à l’hôtel, elleenleva son jeans et se mis entre les draps. Pas besoin de mettre de réveil, elle n’arriverait certainement pas à s’endormir. Elle fermait juste un peu les yeux. Quand elle les ouvrit de nouveau, la lumière jaune orangée du lampadaire dans la rue faisait des ombres chinoises sur le mur. Il était déjà presque vingt heures! Elle sauta dans son jeans et se rendit au pas de course vers le bar Chez Gaston.