Chez Gaston (18)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 17  here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Jaqueline gick i raskt takt mot Chez Gaston. Hennes hjärta slog rätt fort, hon var nyfiken på personen hon skulle träffa där och vad den hade att berätta för henne. Paul hade meddelat att hon behövde leva mer crazy, kanske hon skulle få lite hjälp på traven? Chez Gaston var en opretentiös bar, som var välbesökt vid den tiden. Man kunde förvänta sig hyfsat bra musik, med god mat, lagom strävt rött vin och en acceptabel nota. Det var fortfarande tillåtet att röka utomhus och tappra rökaren satt ute i terrassen, skyddade av mörkröda gardiner. När Jaqueline gick in i baren spelades låtar med en sydamerikansk glädje. Stämningen var avslappnad och levande. Det fanns en rätt stor blandning av kunder: detta ställe var en utmärkt mötesplats för att träffas för ett glas efter jobbet, äta middag när kylskåpet var tomt eller möta några vänner innan att festa vidare. Jaqueline stannade och tittade på alla som stod vid bardisken. En man med en röd ulltröja observerade henne med ett leende och vinkade åt henne. Hans ålder var svårt att gissa, han var välbyggd, hade stora glada ögon och rynkorna i hans ansikte visade att han hade levt. Jaqueline hade ingen aning om vem hon skulle träffa men hon log tillbaka och gick mot mannen. Hon gissade att han inte hade besökt en frisör på länge. Ett tomt glas väntade på henne bredvid en öppen flaska rödvin.

“Hej! Jag chansade och beställde rödvin, hoppas det passar dig Jaqueline! För visst, du heter Jaqueline?” sa mannen. Jaqueline satt sig på den höga barstolen som mannen pekade på.

“Tack, det passar bra, euh ja, jag heter Jaqueline… svarade hon

– Robert. Förlåt, jag sa inte det när vi chattade, RBRT är bara min alias i den appen, men nu när vi äntligen ses på riktigt får jag väl avslöja mitt riktiga namn. Kul att du kom! Det har hänt ett par gånger att damer har lovat att komma och sen sitter man ensam i baren och dricker rödvin för sig själv. Men det var ju bra att du kom, det försenar lite till min anmälan till AA!”

Jaquelines tankar gick riktigt fort i hennes huvudet. Vad var denna historia med appen? Det vibrerade i hennes ficka. Hon ursäktade sig och tog upp telefonen. “Spela med! Robert är riktigt bra! ;) – Din Paul”. Vad hade han gjort nu med henne? Bra för vaddå? Hade Paul försökt få ihop henne med en okänd människa i Paris? Hon kände sig ändå tryggt och denna Robert verkade stabil. Hon behövde inte vara ensam med honom, utan hon kunde ägna denna kväll att lära känna någon, med folk runt om utan att vara rädd att något farligt skulle hända henne. Under tiden hon funderade på allt detta hade Robert serverat henne vin och vänt sig mot kyparen för att fråga efter menyn.

“Jaså, så du är här bara för några dagar? Frågade Robert

– Ja, jag tycker att det är rätt skönt att komma bort från vardagen då och då.

– Jag förstår! För mig handlade min vardag om att åka bort hela tiden, jag håller på att skola om mig.

– Jaha, skola om dig…

– Det blir lite som att gå i skolan för första dagen när man vänder på sitt liv upp och ner. Jag har lika många kvadratmeter i min lägenhet som jag hade på båten men jag vaknar till samma utsikt varje morgon nu, det är rätt omtumlande att komma tillbaka till ett vanligt liv.

– Hum hum mumlade Jaqueline”

Jaqueline försökte lista ut vad Robert pratade om, han verkade ha levt på en båt, och nu var han tillbaka i Paris och bodde i en liten lägenhet.

“- Jag tar nog en steak frites sa Robert. Kött är en av anledningarna till att jag kom tillbaka på fastlandet. En annan är ensamheten.

– Jag tar detsamma svarade Jaqueline. Ja, det måste ha varit ensamt på båten

– I början var det som att födas på nytt. Riktigt befriande att lämna sitt jobb, sälja allt och bara segla, utan något inbokat. Det enda som styrde var vädret. Jag var så trött på mitt gamla liv, med alla måsten och hur det ska vara. Fett betalt jobb, fancy lägenhet med konst överallt på väggarna, ung och snygg, jag var exakt den framgångsrika mannen i trettioårsåldern. Men det var inte riktigt jag. Varje gång jag hälsade på mina föräldrar i Lorient kände jag mig långt ifrån dem, långt ifrån mina rötter. Det var ju inte normalt. Hur kunde jag ha levt lyckligt mina första 20 åren bara med havet som underhållning och nu som vuxen, när jag hade allt var jag alltid missnöjt och i längtan efter något annat, jag visste inte ens vad. Så jag valde att komma tillbaka till havet.

– Du verkar vara ett proffs på att vända upp och ner på ditt liv, det var nu andra gången du gjorde det, du är rätt modig!

– Ah, nej, egentligen inte. Hade jag lyckats få allt själv under drygt 10 år, skulle jag säkert kunna göra om det, så jag var inte rädd. För vet du, för att vara modig måste man vara rädd först. Är du inte rädd för något så går du inte ens utanför din komfortzon.”

Kyparen kom vid bordet och Robert beställde mat åt dem två. Jaqueline funderade på det sista han sa. Hon hade ofta fått höra under sitt liv i Sverige att hon hade varit modig att flytta dit och starta ett liv där. Hon hade aldrig känt sig igen i egenskapet “modig” och nu hade Robert satt ord på denna känsla: hon hade aldrig varit rädd för att bo i Sverige. Däremot när Paul hade dött (om han nu var död, sms:en att döma…) hade hon velat ofta innan att ta ett beslut. Hon var fegare och hade på något sätt slutat leva. Slutat utnyttja livets möjligheterna att uppleva saker. Det var dags att vara modig, för hon var rädd att ändra på sitt liv. Denna resa i Paris var bara ett litet litet steg i rätt riktning.

“- Du verkar så fundersam Jaqueline, du får inte lämna mig nu, när jag har beställt, jag pallar inte två steaks själv!” sa Robert med glimten i ögat. Jaqueline log tillbaka och svarade “nej då, det var bara så länge sedan jag var modig på riktigt.”

 


Jaqueline marchait en direction de Chez Gaston à grands pas. Son coeur battait la chamade, elle était vraiment curieuse de la personne qu’elle allait rencontrer mais surtout de ce qu’elle avait à lui dire. Paul lui avait ordonné de vivre plus crazy, peut-être qu’elle allait avoir un peu d’aide? Chez Gaston était un bar peu prétentieux, qui était bien fréquenté à cette heure. On pouvait s’attendre à y manger des bons repas, avec un vin de table correct et une addition raisonnable. C’était encore toléré de fumer en terrasse et les fumeurs courageux se protégeaient de la pluie sous des stores rouges foncés.

Quand Jaqueline entra dans le bar, l’ambiance était détendue et les haut-parleurs jouaient de la musique joyeuse sud américaine. Les clients étaient variés: cet endroit était parfait pour boire un verre après le travail, dîner lorsque le frigo était vide ou rencontrer des amis avant d’aller continuer la nuit ailleurs. Jaqueline s’arrêta et regarda en direction du bar. Un homme avec un pull rouge en laine l’observait avec un sourir et lui fit un signe. C’était difficile de deviner son âge, il était musculeux avec de grands yeux joyeux et les rides sur son visage montraient qu’il avait déjà vécu un peu. Jaqueline n’avait aucune idée de qui elle devait rencontrer mais elle sourit à l’homme au pull rouge et se dirigea vers lui. Elle pensait qu’il n’avait pas dû se rendre chez le coiffeur depuis un moment, vue la taille de ses boucles capillaires. Un verre vide à coté d’une bouteille de vin l’attendait sur le bar.

“Bonsoir! J’ai tenté et ai commandé du vin rouge. J’espère que ca te va Jaqueline! Tu t’appelles bien Jaqueline d’ailleurs?” demanda l’homme. Jaqueline s’assit sur la chaise haute que l’homme montrait du doigt.

“Merci, ca ira. Euh oui, je m’appelle Jaqueline… répondit-elle

– Robert. Désolé, je ne l’ai pas dit quand nous parlions sur le chat, RBRT est juste mon surnom dans l’application, mais maintenant que nous nous voyons pour de vrai, je peux te dire mon vrai nom. Cool que tu sois venue! Ca m’est arrivé une paire de fois qu’une dame me pose un lapin et que je me retrouve seul à boire la bouteille de vin. Super que tu sois là, ca retarde d’un peu mon inscription aux alcooliques anonymes!”

 

Les pensées de Jaqueline tournaient à toute allure dans sa tête. Qu’est-ce que c’était que cette histoire d’application? Ca vibrait dans sa poche. Elle s’excusa et prit son téléphone pour y lire “Joue le jeu! Robert est super! ;) Ton Paul”. Qu’est-ce qu’il avait encore inventé ce Paul? Et Robert était super pour quoi? Est-ce que Paul essayait de la caser avec un mec à Paris? Elle se sentait cependant en sécurité, ce Robert paraissait stable. Elle n’aurait pas besoin de se retrouver seule avec lui tant qu’elle serait dans ce bar. Après tout, c’était intéressant de rencontrer quelqu’un dans un endroit comme celui-ci, plein de monde. Il ne pouvait rien lui arriver de dangereux. Pendant qu’elle pensait à tout ca, Robert lui avait servi un verre de vin et s’était tourné vers le serveur pour lui demander un menu.

“ Alors comme ca, tu n’es sur Paris que pour quelques jours? Demanda Robert

 

– Oui, je trouve que c’est agréable de sortir de la routine de temps en temps

– Je comprends! Ces dernières années, mon quotidien était exclusivement consacré à quitter la routine. Je me réacclimate en ce moment.

– Ah, tu te réacclimates…

– C’est un peu le même sentiment que de retourner à l’école après les grandes vacances. Dans mon appart j’ai autant de mètres carrés que dans mon bateau mais je me réveille avec le même paysage tous les matins. C’est un vrai changement que de retourner à une vie plus normale.

– Hum hum murmura Jaqueline”

 

Jaqueline essayait de deviner de quoi Robert parlait. Il avait l’air d’avoir habité sur un bâteau et maintenant, il était de retour à Paris et habitait dans un petit appartement.

“- Je vais prendre un steak-frite dit Robert. La viande est une des raisons pour lesquelles je suis revenu vivre sur terre ferme. Une autre raison, c’était la solitude.

 

– Je prends la même chose dit Jaqueline. Oui, je comprends, ca doit être plutôt solitaire la vie sur un bâteau.

– Au début, c’était comme renaître à nouveau. Vraiment libérateur que de quitter son travail, vendre tout ce que l’on possède et juste naviguer au gré des vents, sans aucune obligation. La seule chose qui décidait pour moi, c’était la météo. J’étais tellement fatigué de ma vie, avec tout ce qu’un bon adulte doit accomplir. J’avais un job plutôt super bien payé, un appart fancy avec de l’art partout sur les murs, j’étais jeune et beau, la réplique idéale du trentenaire qui réussit mais ça n’était pas vraiment moi. A chaque fois que je rendais visite chez mes parents à Lorient, je me sentais loin de leur quotidien, loin de mes origines. Ca n’était pas normal. Je me demandais comment j’avais pu être heureux pendant près de 20 ans de ma vie rien qu’en vivant près de l’océan et comment je pouvais être si insatisfait dans ma vie d’adulte, alors que j’avais tout. Alors j’ai décidé de retourner vers l’océan.

– Dis donc, changer de vie comme ca, si radicalement et plusieurs fois, quel courage!

– Ah, non, en fait pas du tout. Ce que j’avais atteint en 10 ans tout seul, je savais que je pourrais le refaire au besoin, donc je n’avais pas peur. Parce que tu sais, pour être courageux, il faut d’abord avoir peur. Si tu n’as pas peur, tu ne sors même pas de ta zone de confort.”

 

Le serveur revint vers la table et Robert commanda les steaks pour eux deux. Jaqueline réfléchissait à ce qu’il venait de dire. Elle avait entendu maintes fois après son arrivée en Suède qu’elle avait été courageuse d’y déménager et d’y commencer une vie. Elle ne s’était jamais reconnue dans cet adjectif et Robert venait de mettre des mots sur son ressenti: elle n’avait jamais eu peur d’aller habiter en Suède. Par contre, quand Paul était mort (si il était mort, malgré les sms..), elle avait souvent hésiter pour prendre ses décisions. Elle était plus lâche qu’avant et avait arrêté de vivre quelque part. Il était temps de s’y remettre. Ce voyage à Paris était un premier petit pas dans la bonne direction.

“- Tu sembles bien pensive Jaqueline. Tu n’as pas le droit de me laisser maintenant que j’ai commandé. Je n’arriverai pas à m’enfiler les deux steaks à moi tout seul!” dit Robert avec un air polisson. Jaqueline sourit en retour et répondit “oh non, ca fait juste tellement longtemps que j’ai été courageuse pour de vrai.”

 

Jambon-beurre (17)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 16  here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.

________________________________________
Besöket på Pantheon hade tagit på Jaquelines krafter. Tankarna på hög varv var hon van vid, men mest i jobbet numera. Dessa tankar i Pantheon handlade om viktigare och svårare saker: fred, mod och mångfald. Hon kände sig lyckligt lottad, som inte behövde söka asyl i något främmande land på grund av hemskheter i sitt hemland. En fråga gick runt och runt i hennes skalle: hur kunde hon förvandla sin tacksamheten till något konkret? Hur kunde hon hjälpa andra? Visst donerade hon pengar till UNCHR varje månad men det hade varit så enkelt att göra den månatliga överföringen. Sedan hade hon inte behövt bry sig mer, vilket hon tyckte idag var oförskämt. Som att ta någon i hand utan att ta av sina handskar och utan att titta personen i ögonen samtidigt. Hon hade inget svar på frågan så länge och kände sig trött. Hon bestämde sig för att köpa en jambon-beurre i ett bageri och äta den gåendes mot hotellet. Tunnelbanan hade förmågan att göra vem som helst deprimerad om man redan var lite trött.

Skinkan i hennes sandwich smakade underbart. Många minnen av pic-nic kom till liv igen, det var en klassiker som hade bara en motsvarande i Sverige: en kall skiva av julskinka. Jaqueline var rätt noga att respektera traditioner för maten: galette des rois skulle ätas den 6e januari, semlor på fettisdag, galette des rois den 6e januari, lamm för Påsk, sill på Midsommar, lussebullar under advent. Hon kände sig alltid lite konstig när hon handlade på systemet en vanlig vardag. Det felet hade hon gjort i början av sitt uppehåll i Sverige och kommentaren från moraltanten som hade uppmärksammat detta ekade fortfarande i hennes öron: man dricker inte alkohol i veckan! Detta innebar tydligen också att man inte fick ens köpa alkohol en vanlig vardag heller. Om julskinkan enbart hade hetat skinkan hade hon lagat sådana året om, men nu var hon fast vid namnet och den oskrivna traditionen som inte skulle brytas. “Du är bara dum som inte fixar dig lite skinka när som helst ;) gå och vila nu. kl.20 ska du gå till Chez Gaston, i hörnet mellan boulevard Richard Lenoir och Rue Oberkampf, någon med ett budskap kommer att vänta på dig vid bardisken. Din Paul”. Paul hade en poäng där: hon skulle sluta bry sig om datum när hon ville laga skinka. Men hur lätt skulle det vara att somna nu, när hon inte visste vem var mannen som skulle vänta på henne och framför allt: vad skulle budskapet vara? Och kl.20 var rätt sent, skulle hon göra något under tiden? Skulle hon gå Chez Gaston i förväg och spionera? Först vila.

När hon kom till hotellet tog hon av sig sina jeans och la sig i sängen. Hon behövde nog inte ställa in någon väckarklocka, hon skulle säkerligen inte ens somna, hennes nyfikenheten var för stor. Hon skulle blunda lite bara. När hon öppnade ögonen igen var det mörkt ute. Hon kunde se den gulorangea färgen av en gatlykta från hennes säng. Klockan var faktiskt farligt nära åtta! Hon hoppade ur sängen i sina jeans och gav sig ut i rask takt mot Chez Gaston.
________________________________________
La visite au Panthéon avait pris pas mal de forces à Jaqueline. Elle était habituée à avoir des centaines de pensées en tête mais celles-ci concernaient leplus souvent son travail. Cette fois-ci, il s’agissait de choses sérieuses:

paix courage et mélange de cultures. Elle s’estimait privilégiée, elle qui n’avait pas eut besoin de fuir les horreures de son pays natal pour demander l’asile dans un pays étranger. Une question lui trottait dans la tête: comment pourrait-elle transformer sa reconnaissance en quelque chose de concret? Comment pourrait-elle aider? Bien-sûr, elle faisait un virement mensuel à UNICEF mais ce versement avait été vraiment simple à mettre en place. Depuis, elle n’avait plus besoin de s’en soucier et elle trouvait aujourd’hui que c’était mal placé. C’était comme serrer la main à quelqu’un sans enlever ses gants et sans regarder la personne dans les yeux. Elle n’avait pas de réponse à ses questions pour le moment et elle se sentait fatiguée. Elle décida d’acheter un jambon-beurr dans une boulangerie et de rentrer à l’hôtel à pieds. Le métro avait le pouvoir de déprimer n’importe qui qui était un peu fatigué en l’empruntant.

Le jambon dans son sandwich avait un goût élicieux. Beaucoup de souvenirs de pic-nic lui revinrent à l’esprit, c’était un ingrédient clasique qui n’avait qu’un équivalent en Suède: une tranche froide de jambon de Noël. Jaqueline était très à cheval sur les traditions culinaires: la galette des rois se mangeait le 6 janvier, les semlor à mardi gras, l’agneau à Pâques, le hareng à Midsommar, les lussebullar pendant l’Avent. Elle se trouvait toujours malplacée lorsqu’elle faisaitdes emplettes au systembolaget en pleine semaine. Cette faut, elle l’avait faite au début de son séjour en Suède. Le commentaire de la vieille dame qui lui avait fait la morale étt bien gravé dans sa mémoire: on ne doit pas boire d’alcool en semaine! Et apparemment, pas en acheter non plus. Si le jambon de Noël s’était simplement apelé jambon, elle en aurait mangé pendant toute l’année. Elle était trop fixée au nom pour enfreindre cette loi implicite. “Tu es bien bête qui ne mange pas de jambon toute l’année si ca te chante ;) Va te reposer maintenant. À 20h, rends toi au bar Chez Gaston, à l’angle du boulevard Richard Lenoir et de la rue Oberkampf, quelqu’un t’attend avec un message au comptoir. Ton Paul.” Paul avait raison sur ce point: désormais, elle se ferait du jambon quand ca lui chanterait. Par contre, elle n’arriverait sûrement pas à faire la sieste maintenant qu’il avait attisé sa curiosité: qui était cet personne? Et 20h, ca faisait un moment à attendre, qu’allait-elle faire entre temps? Est-ce qu’elle pourraitaller chez Gaston en avance et espioner? Mais sutout: quel était le mesage? D’abord: sieste.

En arrivant à l’hôtel, elleenleva son jeans et se mis entre les draps. Pas besoin de mettre de réveil, elle n’arriverait certainement pas à s’endormir. Elle fermait juste un peu les yeux. Quand elle les ouvrit de nouveau, la lumière jaune orangée du lampadaire dans la rue faisait des ombres chinoises sur le mur. Il était déjà presque vingt heures! Elle sauta dans son jeans et se rendit au pas de course vers le bar Chez Gaston.

Pantheon – Le Panthéon (16)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 15 here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Hotellet Jaqueline hade valt var så enkelt att hon föredrog att äta sin frukost i baren som fanns vid hörnet. Paris var så fantastiskt på detta sätt: baren i hörnet var en kameleon. På morgonen kom människor för att dricka ett kaffee ståendes vid bardisken, samtidigt som de läste lite snabbt dagens tidning. På lunchen blev stället en vanlig lunchrestaurang, där man kunde äta två rätter för ingenting. Den enda människorna som stod var kyparna. De stod inte still utan sprang mellan köket och borden. På eftermiddagen kom folk för att ses, jobba eller bara läsa samtidigt som man drack en diabolo eller en kaffee. Vid fyra-fem tiden ändrades stämningen och drycken byttes till något med lite mer alkohol i. Ljudvolymen ökade, ljuset dämpades och stämningen blev mer livlig. Dagen därpå var man tillbaka till frukoststämningen igen, som om ingenting hade hänt. Jaqueline gillade det. Hon visste att hon kunde sitta här hela dagen och observera människorna, om hon ville. Men det var inte det som dagen skulle bjuda på. Idag skulle hon gå på ett ställe som Paul och hon hade besökt tillsammans.

Hon drack färdig sin café crème, lämnade pengar på bordet och gick till tunnelbanan. Hon var tvungen att titta på en karta för att komma ihåg hur man åkte till stället. Linje 5 mot Place d’Italie, byte i Gare d’Auzterlitz till linje 10 mot Boulogne sedan var det bara att kliva av vid La Sorbonne. Den sista biten att gå var underbar: hon gillade livet som fanns längs Boulevard St-Germain. All typ av verksamhet fanns här: folk åt, köpte böcker, gick i skolan, tog körkort och helt enkelt bodde. Dessa pampiga byggnader gömde ett liv som var mer normalt än de flesta romantiska turister anade.

Det regnade lätt. Ju mer Jaqueline närmade sig Panthéon, desto flera grupper av studenter mötte hon. Jaqueline kom ihåg hur orädd hon var i deras ålder. Hon brukade vara impulsiv och göra det som hon tyckte var roligt. När hon var 18 hade hennes hår fått alla möjliga färger och hon uttryckte alltid högt sina åsikter till vem som ville höra. Hur kunde hon ha blivit den städade kvinnan hon var nu? Rue Valette. Panthéon stod majestätiskt i slutet av uppförsbacken. Hon flåsade lite lätt när hon gick mot det ståtliga monumentet och kände hur det vibrerade i hennes ficka. “Rätt val älskling, hälsa på de som vilar där, du kommer att få inspiration! Din Paul”. Ah, äntligen! Skönt med lite stöd!

Efter att ha betalt gick hon ner till kryptan. När hon befann sig i vestibulen inramad av doriska kolonner kände hon ett stort lugn. Luften var kall och tyst. Hon hade besökt kryptan med Paul. Flera gånger. Paul gick alltid vid Jean Jaurès grav. Det var hans sätt att hedra Jaurès kärlek för fred, som hade kostat honom livet 1914. Pauls största rädsla hade alltid varit att nationalismen skulle ta över världen igen. Jaqueline brukade besöka Marie Skłodowska-Curies grav. Hon beundrade Marie för hennes mod och intelligens när hon valde att använda sina kunskaper för att undersöka och vårda skadade soldater under första världskriget. Hon hade både nobelpriser och hjärtat på rätt ställe. Jaqueline kände också igen sig i den dubbla identiteten som Marie hade haft under hela sitt liv. Jaqueline visste hur det var att bära med sig en kultur som inte var den från landet hon levde i. Hon hade levt många år i Sverige men trots hennes felfria svenska och lyckliga liv med många bekanta och vänner kände hon inte att hon var hemma till hundra procent. Nittioåtta kanske, men inte hundra. Fred, mod och mångfald. Hon funderade en stund på dessa tre ord, i den tysta kryptan.


 

L’hôtel que Jaqueline avait choisi était d’une grande simplicité et elle préféra manger son petit déjeuner dans le bar du coin plutôt que dans la salle à manger, qui n’était en fait qu’un recoin sombre de la petite réception. Paris était fantastique pour cela: les bars du coin étaient des caméléons. Le matin, on y venait pour boire son café et lire le journal, rapidement, accoudé au comptoir. Le midi, l’endroit se transformait en restaurant vivant, à la cuisine simple mais copieuse et où les seules personnes debout étaient les serveurs. Ils couraient entre la cuisine et les tables. L’après-midi, les clients se rendaient aux bars du coin pour y prendre un diabolo ou un café. Vers quatre cinq heure, l’ambiance changeait de nouveau et les boissons évoluaient vers des commandes un peu plus alcoolisées. Le niveau sonore augmentait, la lumière se tamisait et les discussions se faisaient plus animées. Le jour d’après, tout rentrait dans l’ordre et le cycle recommencait comme si rien ne s’était passé. Jaqueline aimait cela. Elle savait qu’elle pourrait y passer la journée si elle le souhaitait, à observer les gens. Mais le programme de la journée était tout autre. Elle avait prévu de commencer par la visite d’un endroit où Paul et elle aimaient se rendre ensemble.

Elle finit son café crème, laissa de l’argent sur la table et se rendit vers le métro. Elle fut obligée de regarder sur un plan pour se souvenir du trajet. Ligne 5 vers Place d’Italie, changement à Austerlitz, puis ligne 10 vers Boulogne et terminus à La Sorbonne. La fin du trajet à pieds était magique aux yeux de Jaqueline: elle aimait la vie du boulevard Saint-Germain et de ses environs. On y trouvait de tout: les gens y faisaient leurs courses, passaient leur permis, allaient à l’école et y habitaient tout simplement. Ces bâtiments à l’architecture prétentieuse cachaient une vie bien moins romantique que ce que la plupart des touristes avaient en tête lorsqu’ils pensaient à Paris.

Il bruinait. Plus Jaqueline se rapprochait du Panthéon, plus les groupes d’étudiants qu’elle rencontrait dans la rue se faisaient nombreux. Jaqueline se souvenait comme elle était intrépide à leur âge. Elle disait ce qu’elle pensait, faisait ce qu’elle disait sans se moquer du regard des autres. A 18 ans, ses cheveux étaient aussi passés par toutes les teintes. Comment avait-elle pu devenir la femme si sage qu’elle était à présent? Rue Valette. Le Panthéon trônait majestueusement au sommet de la côte que Jaqueline gravissait en haletant. Elle sentit une vibration dans sa poche. “Bon choix ma chérie, passe le bonjour à ceux qui se repose ici, tu vas en sortir inspirée! Ton Paul”. Ah, enfin! Un peu de soutien faisait du bien!

Après avoir payé son entrée, elle descendit dans la crypte. Lorsqu’elle se trouva dans la salle décorée de colonnes doriques à l’entrée de la crypte, elle ressentit le calme l’envahir. L’air était frais et silencieux. Elle avait visité la crypte plusieurs fois avec Paul. Paul se rendait toujours à l’emplacement où Jean Jaurès était inhumé. C’était sa façon d’honorer l’amour de Jaurès pour la paix, ce qui lui avait coûté la vie en 1914. La plus grande peur de Paul était que le nationalisme prenne de nouveau le dessus. Jaqueline, elle, avait l’habitude d’aller se recueillir auprès de Marie Sklodowska-Curie. Elle l’admirait pour son courage et son intelligence quand elle avait choisi de mettre sa connaissance au service de la société et d’ausculter et prendre soin des soldats blessés lors que la première guerre mondiale. Elle avait non seulement obtenu deux prix nobel, mais aussi un coeur d’or. Jaqueline se reconnaissait aussi dans la double identité que Marie avait cultivé toute sa vie. Jaqueline savait ce que c’était que de vivre dans un pays qui avait une culture qui n’était pas la sienne. Elle avait vécu de nombreuses années en Suède et malgré son intégration, son suédois sans fautes et sa vie heureuse avec beaucoup de proches, elle ne s’était jamais sentie chez elle à cent pourcents. Quatre-vint dix-huit peut-être mais pas cent. Paix, courage et mélange de cultures. Ces mots résonnaient dans sa tête, dans la crypte silencieuse.

2011_img_0271-kopia

Flyget – le vol (15)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 14 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Flygplanet fylldes med en salig blandning av resenärer. Några affärskvinnor och -män skulle till Paris för några timmar och hade enbart med sig en dataväska. En familj med tre små barn försökte få ordning i handväskorna och små ryggsäckar. Barnen brydde sig inte ens om sina gosedjur som var intryckta i ryggsäckarna, underhållningen just nu låg i själva flygplanet! En man i sjuttioårsåldern var lagom irriterad på all spring, suckade då och då men höll alla kommentarer inne. Ett ungt par som slutade aldrig kyssas skulle uppleva den mest romantiska staden i världen. Jaqueline var lite avundsjuk på deras uppenbara lycka men valde att se det positiva: hon skulle också få vara i Paris.

Jaqueline hittade sin plats och som vanligt satt hon vid ett fönster. Hellre vara inklämd under en hel flygning mot fönstret och kunna få se landskapet än att sitta vid gången, få ofrivilliga slag från passagerarna som skulle röra på sig i gången. Flyget skulle gå fort, bara några timmar till Paris. Jaqueline såg fram emot att titta genom fönstret och drömma sig bort. Hon bläddrade i sin telefon och letade efter något franskt att lyssna på. Hon valde Mano Solo. Även om låtarna mestadels var melankoliska, kunde hon redan föreställa sig vara i Paris. Blandningen av den mjuka klarinetten och den energiska gitarren gav Jaqueline en känsla av både vemod och glädje. Meningarna sjöngs snabbt och poesin i dem var underbar: artisten hade lyckats att förvandla vardagliga ord till en explosion av metaforer och bilder. “Allo Paris, tout est fini, tout est foutu, j’aurais voulu quelque chose de bien, j’aurais voulu que tu me dises viens”. Jaqueline tänkte på Paul mes dessa rader. Allt var ju slut. Allt hade gått sönder sedan hans bortgång. Ibland hade hon önskat att hon kunde gå och möta honom i himlen, eller var han nu kunde vara.

“Coffee? Tea?”. Flygvärdinnans interpellation tog Jaqueline ifrån sina mörka tankar och påminde henne varför hon satt på detta flygplan: hon skulle ju till Paris, med en anmodan om att leva lite mer crazy. “Red wine” svarade Jaqueline, väl bestämd om att göra något bra av denna resa.


L’avion se remplit de ses passagers, qui formaient un joli melting pot. Quelques femmes et hommes d’affaires allaient à Paris pour la journée uniquement et n’avaient pour unique bagage que leur ordinateur. Le père d’une famille avec trois jeunes enfants essayait en vain de mettre de l’ordre dans la quantité de sacs à dos. Les enfants se moquaient royalement de leurs peluches qui étaient enfoncées dans les bagages, ils n’avaient d’yeux que pour l’avion et le processus d’embarquement. Un homme dans les soixante dix ans était relativement irrité par cette agitation, soupirait mais ne fit pas de commentaire. Un jeune couple s’embrassait à perdre haleine, ils étaient exhaltés de passer un week-end romantique dans la plus belle ville du monde. Jaqueline était un peu jalouse de leur bonheur évident mais elle choisit de voir le positif de la situation: dans quelques instants, elle serait elle aussi en partance pour Paris.

Jaqueline trouva sa place et comme d’habitude, elle était assise près du hublot. Plutôt être coincé entre le hublot et un passager et pouvoir admirer le paysage que de se prendre des coups involontaires de la part des passagers qui se promènent dans le couloir étroit de l’avion. En plus, cette fois-ci, le vol ne prendrait que quelques heures, elle avait déjà connu de bien pires situations sur des longs courriers. Elle avait hâte d’être dans les airs et de se perdre à ses rêveries en admirant le paysage. Elle regarda dans son téléphone pour choisir la sound track de ce voyage et son dévolu se posa sur Mano Solo. Même si ces chansons étaient pour la plupart mélancoliques, elles l’aideraient à se projeter dans les rues de Paris. Le mélange de la douce clarinette et de la guitare énergique donna à Jaqueline un sentiment à la fois de tristesse et de joie. Mano Solo chantaient les rimes rapidement et la poésie de ses textes était envoûtante: l’artiste avait réussi à transformer des mots du quotidien en une explosion de métaphores et d’images.. “Allo Paris tout est fini, tout est foutu, j’aurais voulu quelque chose de bien, j’aurais voulu que tu me dises viens”. Jaqueline pensait à Paul avec ce refrain. Tout était fini. Tout était rompu depuis que Paul était mort. Des fois elle avait souhaité qu’elle puisse le rencontrer là où il était maintenant.

“Coffee? Tea?”. L’interpellation de l’hôtesse de l’air sortit Jaqueline de ses pensées sombres et lui rappela ce qu’elle faisait dans cet avion: elle s’en allait pour Paris, avec la mission de vivre une vie un peu plus crazy. “Red wine” répondit Jaqueline, bien déterminée à faire de ce voyage quelque chose de mémorable.

v19_2015_IMG_9962 - Kopia

Flödet – Le flot (14)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 13 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Efter att ha passerat säkerhetskontrollen letade Jaqueline efter en informationstaval. Flyget till Paris åkte ifrån gate 11. Hon hade en liten timme kvar innan att lyfta. Hon satte sig vid baren efter att ha beställt ett glas vin. Hon valde en plats från vilken hon kunde både titta på förbipasserande människor och på flygplanen ute. Dagen var solig och fin. Jaquline kom på att hon inte hade nånstans att sova för natten, så hon googlade fram ett hotellrum i elfte arrondissement på bookning.com. Hon gillade denna kvarter, både levande och inte allt för turistisk.

Hon tittade på passagerareflödet i terminalen. Vissa hade bråttom, andra var vana och denna miljö var som ett eget ekosystem, i vilket de vanliga reglerna inte gällde. På en flygplats var det helt ok att dricka vin klockan tio på morgonen, att spatsera i pyjamas men framför allt att dagdrömma över destinationen man var på väg till. Somliga åkte på solsemester i grupp. Man kunde läsa enthousiasmen i deras blick, titta på hur alla spärrar släpptes. Det skrattades mycket och diskussionerna var högljuda. Allt doftade äventyr. Andra åkte för att träffa någon kära. Dessa resenärer hade hopp i blicken, ibland funderingar. En lugn kraft ledde dem i denna konstgjorda miljö. En kram väntade på dem. All denna vänta var värd nånting. Det fanns även en annan kategori av personer: de som gjorde att detta ekosystem lever. Jaqueline hade svårt att tro att 17 000 personer verkade här, alla med sin exakta funktion: servera mat, vakta, informera, sälja saker.

Jaqueline var sprallig av vinet. Hon kände sig lycklig och fri. Hennes kollegor hade försökt nå henne, men hon hade bara stängt av sin telefon. Naturligvis hade hon tvekat, hennes mobil var hennes enda sätt att kommunicera med Paul. Hon ville inte klippa bandet helt, men han hade ändå varit rätt tyst de senaste dagarna. Hon hade två dagar framför sig under vilka hon kunde avskärma sig från världen. Eller kanske var det så i stället att hon skulle öppna sig till den riktiga världen där ute, den hon hade funnit så smaklös sedan så längesen.

Hon drack de sista vindropparna och gick mot gaten. Gaten var belägen längs bort i terminalen och Jaqueline gick med lätta steg i denna soliga korridoren.


Une fois passée les contrôles de sécurité, Jaqueline se mit en quête d’un panneau d’affichage des vols. Le vol pour Paris décolait de la porte 11. Il lui restait une petite heure à tuer avant le départ. Elle se rendit dans un bar et commanda un verre de vin. Elle choisit une place à une table haute qui lui permettait à la fois de regarder les gens passer mais aussi de voir les avions manoeuvrer. La journée était belle. Jaqueline se rendit compte qu’elle n’avait nulle part où crécher le soir même. Elle googla donc quelques hotels sur booking.com et trouva une chambre dans un petit hôtel du onzième arrondissement. Elle aimait bien ce quartier, vivant et peu touristique.

Elle observait le flôt des passagers dans le terminal. Certains étaient pressés, d’autres habitués et cet endroit était un peu comme un écosystème dans lequel les règles de la vie normale ne valaient pas. Dans un aéroport, il est permis de boire un verre de vin à 10h du matin, de se trimballer en pyjama mais surtout de rêver à la destination vers laquelle on s’achemine. Certains partaient en groupe en vacances au soleil. On pouvait lire l’enthousiasme dans leurs regards, observer comment les vannes du monde sérieux venaient de s’ouvrir. Les rires fusaient, les discussions étaient animées, tout cela respirait l’aventure. D’autres voyageurs allaient retrouver un être aimé. Ces gens là avaient de l’espoir dans le regard, des interrogations aussi parfois. Une force tranquille les aidaient à maintenir le cap dans ce milieu si artificiel. Une étreinte les attendait à l’arrivée. Toute cette attente valait le coup. Il existait aussi une autre catégorie de personnes: ceux qui font vivre cet écosystème. Jaqueline n’arrivait pas à croire que 17 000 personnes faisaient tourner ce petit monde, avec chacun des fonctions bien précices: servir des repas, assurer la sécurité, informer, faire du commerce.

Le verre de vin lui montait un peu à la tête mais elle était heureuse et se sentait libre. Ses collègues avaient essayé de la joindre mais elle avait éteint son téléphone. Bien-sûr, elle avait hésité avant de le faire: son portable était le seul moyen de communication qu’elle avait avec Paul. Cela la chagrinait un peu de couper les ponts mais après tout, il n’était pas très bavard ces derniers jours. Elle avait deux jours devant elle, pendant lesquels elle pouvait avec bonne conscience se couper du monde. Ou plutôt, elle pouvait s’ouvrir au monde, à la vie qui l’entourait et à laquelle elle était hermétique depuis si longtemps.

Elle bu ses dernières gouttes de vin et se rendit vers la porte d’embarquement. Elle était située tout au bout du terminal et Jaqueline marchait légèrement dans ce long couloir baigné de lumière.

IMG_4389

 

Färsk luft – Une bouffée d’air frais (13)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 12 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Solstrålarna smög in i sovrummet och Jaqueline vaknade långsamt. Hon konstaterade att hon hade vaknat innan klockan och det tyckte hon var underbart: hon hade vunnit nästan en halvtimme på dagen! Hon hade den dåliga vanan att sova med mobilen på nattduksbordet. Det var något som Paul aldrig hade accepterat. Han vägrade få teknologin in i husets mest intima rum. Jaqueline höll med till en viss del: att surfa runt slöade hennes tankar. Men just idag, med en vunnen halv timme var det utmärkt att kunna få läsa nyheterna under täcket.

När hon öppnade appen för tidningen kom en reklam upp: ett flygbolag erbjöd tur och retur till Paris för knappt tusen kronor. Jaqueline funderade och kom inte ens ihåg när det var senast hon hade varit i den franska huvudstaden. Hon tittade snabbt i sin kalende och såg att inga möten skulle lida av hennes frånvaro: antigen kunde det vänta eller så kunde någon annan ta beslut. Hon hoppades bara på att Gunilla skulle kunna ta hand om Kiki. För jobbet skulle bara hennes kollegor infinna sig med faktum att hon inte skulle komma. Hon kunde säkerligen spela kortet “sorg” för att få lite förståelse för sin spontana resa om så krävdes.

Allt detta mobilpillande gav henne en massa energi och hon hoppade av sängen, tog på sig en morgonrock och öppna utedörren till Kiki samtidigt som hon ringde Gunilla. “Hej?” svarade en sömnig röst. “Gunilla, det är jag! Kan du snälla ta hand om Kiki idag och i morgon” frågade Jaqueline, med en exhalterad ton. Gunilla var lite paff men svarade ja och Jaqueline tackade och la på utan att ge vidare förklaringar.

Det var en av de vackarest egenskaper hos Gunilla: det fanns aldrig jobbiga följdfrågor eller nyfikna insinuationer. Läget var inte alls detsamma med Jaquelines kollegorna och hon varnade dem med ett sms, för att undvika frågorna.

Hon tog på sig en jean, tee-shirt och en lämplig tröja medan hon tänkte att det praktiska och bekvämma borde gälla under två dagar i Paris. Kiki fattade ingenting: Jaqueline hade precis vänt upp och ner på deras morgonrutin. En vanlig dag skulle Jaqueline gå ut med honom, ta tid att äta frukost och sedan duscha. Nu sprang hon till höger och vänster. Kiki hade varit tvungen att gå ut själv och han kände sig lite sårad. När han kände Jaquelines blick på sig när han gjorde morgonvistelsen var ett sätt för honom att känna sig behövd: han var trädgårdens chef. Idag fanns det ingen som brydde sig om vad som hände runt honom. Vilken besvikelse!

Jaquelines mobil vibrerade: hon hade precis fått sin bokningsbekräftelse. Ett annat sms gömde sig där också: “du gör stora framsteg! Trevlig resa! Din Paul”. Hon kände sig stark i sitt beslut och gick genom dörren med sin ryggsäck, Kiki på koppeln och lungor redo att andas in en massa färsk luft.


Des rayons de soleil entraient dans la chambre et lui léchaient le visage. Jaqueline ouvrit doucement les yeux et réalisa qu’elle venait de se réveiller avant que son réveil ne sonne. Elle adorait ce fait et cela la mit de bonne humeur: elle venait de gagner presque une demie heure sur sa journée! Elle avait la mauvaise habitude de dormir avec son téléphone sur sa table de nuit, chose qu’elle n’avait jamais fait en présence de Paul. Il refusait de faire entrer la technologie dans la partie la plus intime de leur maison. Jaqueline voulait bien admettre que cet appareil lui polluait l’esprit mais ce matin, ca l’arrangeait bien: elle lu les nouvelles bien au chaud sous la couette.

En ouvrant l’app du journal, une publicité s’afficha: une compagnie aérienne offrait un aller-retour pour Paris à moins de 100 euros. Jaqueline réflechit et se dit que ca faisait bien longtemps qu’elle n’était pas allée dans la capitale francaise. Elle consulta son calendrier et constata que les rendez-vous à venir pourrait sûrement attendre ou se dérouler sans elle. De fil en aiguille, elle se retrouva avec une réservation pour un aller-retour pour Paris, avec départ dans la matinée. Elle espérait seulement que Gunilla pourrait s’occuper de Kiki! Pour le travail, ses collègues n’auraient qu’à accepter, elle pourrait au besoin jouer la carte “deuil” pour obtenir leur compassion et compréhension pour cette escapade innatendue.

Toutes ces manipulations sur son portable lui avait donné une énergie soudaine et elle sauta du lit, enfila son peignoir et ouvrit la porte du jardin à Kiki tout en composant le numéro de Gunilla. Ca sonnait. “Hallo?” lui répondit une voix endormie. “Gunilla, c’est moi! Peux-tu me rendre service aujourd’hui et demain et prendre soin de Kiki?” lanca Jaqueline de manière exaltée. Gunilla, abasourdie, lui répondit que oui, il n’y aurait pas de problème et Jaqueline raccrocha bien vite en la remerciant, sans lui donner d’autres détails. C’est une des choses qu’ elle appréciait le plus avec Gunilla: il n’y avait jamais de questionnaire insistant ou d’ insinuations curieuses. Il n’en était pas de même avec ses collègues de travail, qu’elle prévenu par sms pour éviter les questions.

Jaqueline enfila un jeans, un tee shirt et un pull de saison, se disant que pour deux jours seule à Paris, elle misait sur le confort et le côté pratique. Kiki n’y comprennait plus rien: voila que Jaqueline chamboulait complètement leur routine matinale. Normalement, elle sortait avec lui, prennait le temps de prendre son petit déjeuner, puis se douchait et voila que là, elle courrait dans tous les sens. Lui, il avait du aller dehors tout seul et il se sentait un peu véxé. De sentir le regard de Jaqueline le matin lui donnait un sentiment de servir à quelque chose: il était le maitre du jardin et voilà que la, personne ne s’occupait de savoir ce qui se passait autour de Kiki. Quelle déception!

Le téléphone de Jaqueline vibra: elle venait de recevoir sa confirmation de réservation. Un autre sms se cachait la aussi “Tu fais de gros progrès! Bon voyage! Ton Paul”. Elle se sentit forte dans sa décision et passa le pas de la porte avec son sac à dos, Kiki au bout de la laisse et des poumons prêts à inspirer une grande bouffée d’air.

v16_2011_IMG_0234 - Kopia

Tårarna – Les sanglots (12)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 11 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Jaqueline och Kiki fortsatt hemåt. Det blev mörkt ute och trots det fina vädret från de senaste dagarna kände man att hösten var i luften. De mötte en grupp ungdomar som cyklade. I stället för att ha hjälmen på huvudet hängde de på styret. Säkerheten var inte ungdomens största prioritet, De var så omedvetna om riskerna, en olycka kunde ske så fort tänkte Jaqueline. Plötsligt kände hon hennes telefon som vibrerade “För du kanske var så mycket bättre själv när du var 15? Jag tror att du har glömt vem du var! Din Paul”. Hon tittade sig runt om. Ingen där. Hur kunde Paul veta vad hon tänkte inuti sitt egna huvud? Hon svarade på direkten: “Spionerar du på mig? Var är du? Varför ringer du inte om du är så smart?”

Hon hade alltid irriterat sig över detta sätt Paul hade att alltid peka på sanningar som var svårt för henne att acceptera. Ja, hon var vildare när hon var yngre, men nu visste hon vilka strider var värda att ta, hon var vis. Att cykla utan hjälm var korkat. Totalt idiotiskt att riskera livet för något så dumt. “Ah ja? När var det senast du riskerade livet? Du var på god väg igår men idag är du nog trött. Det är mitt tredje och sista sms för idag. Om du vill kommunicera mer med mig måste du leva ditt liv mer crazy. God natt! Din Paul”. Om han inte var trevligare än så, nej, då ville hon inte kommunicera mer med honom.

Hon fortsatt att gå hem med arga steg. Kiki lekte i löven i trädgården och hon fick ropa på honom flera gånger för att han skulle komma in. Denna dumma hund, som hon inte ville ha! Paul, han var ju bäst för att hitta på idéer men sen försvann han när det gällde att stå för det! Det var hon som fick ta över i verkligheten” Hon var arg på Paul. Att han hade lämnat henne var en sak, att han hånade henne på avstånd var outhärdligt! Det var hon som hade ansvar för allt nu och hon hade gärna sluppit det!

Hon kände att hon började gråta och helt utmattad satt hon sig på golvet i hallen och lät tårarna rinna. hur kunde hon vara sur på Paul för att han var död… Han hade inte valt sin sjukdom. Hon grät utan spärrar och Kiki kom och la sig bredvid henne. Hon tittade igen på alla meddelanden hon hade fått. De fanns här på riktigt och Paul hade rätt: hon behövde verkligen sluta se på livet så allvarligt, det hjälpte inte henne att känna sig mindre ensam.

När hon hade gråtit kvällens sista tår gick hon upp. Kiki hade lagt sig i tvättstugan och hon önskade honom en god natt. Hon gick själv till sängs med och lovade sig själv att hon skulle försöka. I morgon skulle hon ge sig själv en chans att vara levande.


 

Jaqueline et Kiki reprirent le chemin de la maison. La nuit tombait et malgré le beau temps, on sentait que l’automne était dans l’air. Ils croisèrent un groupe d’ado en vélos. Les casques, au lieu d’être sur leurs têtes, étaient accrochés aux guidons. La sécurité n’était pas la préoccupation des jeunes d’aujourd’hui, quelle inconscience, un accident bête était si vite arrivé pensait Jaqueline. Soudain, son téléphone vibra: “Parce que tu valais mieux toi quand tu avais 15 ans? Il me semble que tu as oublié qui tu étais! Ton Paul”. Elle se retourna et regarda partout autour d’elle pour voir si elle était suivie. Personne. Comment Paul pouvait-il savoir ce qu’elle venait de penser à l’intérieur de sa tête à elle? Elle répondit sur le champ: “Est-ce que tu m’espionnes? Où es-tu? Pourquoi ne téléphones-tu pas si tu es si malin?”.

Elle s’était toujours sentie irritée par cette manière qu’avait Paul de toujours mettre le doigt sur des vérités qui étaient dûres à admettre. Oui, elle était plus sauvage quand elle était jeune, mais à présent, elle était expérimentée et savait quand il fallait évaluer les situations qui valaient la peine de dépenser de l’énergie. Elle n’aimait pas faire des choses en vain et faire du vélo sans casque était vraiment une preuve d’insconcience. Totalement idiot de risquer sa vie pour ca. “Ah oui? C’était quand la dernière fois que tu as vraiment risqué ta vie? Tu étais sur la bonne voie hier, mais je vois que tu es fatiguée aujourd’hui. Ceci est mon troisième sms de la journée, c’est à dire le dernier. Si tu veux communiquer plus avec moi, il faut que tu vives ta vie plus crazy! Bonne nuit -Ton Paul.” Ah et bien s’il était si agréable que ca, non, elle ne voulait pas communiquer plus avec lui.

D’un pas agacé, elle continua le chemin jusqu’à la maison. Kiki jouait dans les feuilles tombées à terre dans le jardin. Elle du l’appeler plusieurs fois pour le faire rentrer et ca l’agaca encore plus. Ce chien, dont elle n’avait pas voulu! Ah, il était bien gentil Paul avec ses idées de prendre ce chien, mais maintenant, il n’y avait plus personne pour assumer, c’était elle qui avait du reprendre le flambeau! Elle était en colère après Paul. Qu’il la quitte avait été une chose, mais qu’il continue de la narguer à distance, c’était insupportable! C’était elle qui devait tout faire à présent et elle s’en serait bien passé!

Elle sentit des sanglots lui monter dans la gorge et à bout de fatigue, s’assit par terre dans l’entrée et se mit à pleurer. Comment pouvait-elle en vouloir à Paul d’être mort… Il n’avait pas choisi sa maladie. Elle pleurait sans se retenir et Kiki vint se coucher à côté d’elle. Elle regarda de nouveau les messages de son téléphone. Ils existaient bien et Paul avait raison: elle devait arrêter de voir la vie de manière si sérieuse, ca ne la rendait pas moins seule.

Quand elle eu versé sa dernière larme de la soirée, elle se releva, souhaita bonne nuit à Kiki qui s’était couché dans la lingerie et se mit au lit. En s’endormant, elle se jura qu’elle essayerait mieux demain. Elle essayerait d’être digne de la chance qu’elle avait d’être vivante.

2014_IMG_8336 - Kopia

Skolan – L’école (11)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 10 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Jaqueline och Kiki närmade sig skolan. Skolgården var ödslig. Senast hon hade varit här var det för att rösta: hennes vallokal låg i skolans matsalen. Hon minns att hon hade hundrat över hur barn kunde inspireras i sådana mörka och tråkiga lokaler.

Kiki hade hittat den halvöppna grinden och undersökte skolgårdens sand med sin nos. Jaqueline ville ropa honom tillbaka men i stället gick hon in på gården och satte sig på gungan. När hade hon gungit senast? Hon kunde inte ens minnas, hade hon verkligen blivit så tråkig? Hon backade för att ta fart och gungade. Hon började skratta och visste inte om det var på grund av tröttheten eller situationen. Hon kollade på molnen i himlen och såg en elefant som följde efter ett flygplan. Elefanten försvann långsamt och Jaqueline avslutade gungningen med ett stort hopp. Hon landade i sanden och Kiki sprang mot henne. Han slickade hela hennes ansikte, beurk!


 

Jaqueline et Kiki se rapprochèrent doucement de l’école. La cour était déserte. La dernière fois qu’elle s’était rendue ici, c’était lors des dernières élections municipales: son bureau de vote était situé dans la cantine et elle se souvint de l’impression glauque qu’elle avait ressenti. Comment était-ce possible d’inspirer des enfants pour leurs vies futures alors qu’ils passaient la plus grande partie de leurs journées dans un endroit sombre et triste?

Kiki avait trouvé la grille entrouverte et parcourait de long en large dans la cour, la truffe dans le sable. Jaqueline voulait le rappeler mais à la place, elle entra dans la cour et s’assis sur une des balancoires. Elle ne se souvenait plus non plus de la dernière fois où elle s’était balancée? Mais pouvait-elle être devenue si triste? Elle prit son élan et se balanca, timidement d’abord, puis de plus en plus haut. Elle se mit à rire, ne sachant pas s’il s’agissait de la fatigue ou de la situation. Elle se pencha en arrière, regardant le ciel et essayant d’imaginer des explications à la forme des nuages: un éléphant, qui se déformait de plus en plus, suivait la trace d’un avion.

Quand l’éléphant fut totalement désintégré, Jaqueline repris son élan et acheva son instant balancoire par un saut lorsque la balancoire avait atteint son apogée. Elle attérit dans le sable en roulant et Kiki galopa vers elle et lui lécha le visage. Beurk!

2014_11 - Kopia

Hemma igen – Retour à la maison (10)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 9 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Konferensens andra dag hade gått som tåget, även om Jaqueline hade känt sig obekväm vid flera tillfällen. Gårdagens natt hade lämnat illaluktande spår på hennes klänning som hon inte kunde dölja med ett fint halsband. Jaqueline hade också varit tvungen att kämpa mot tröttheten. Hon hade inte gjort något crazy alls under den dagen men hon orkade inte riktigt heller. Hon hoppades att det inte skulle straffas genom färre sms från Paul. Han hade förresten varit tyst hela dagen men hon anade att han sparade meddelanden för senare tillfällen.

Efter att ha sagt hej då till Erik gick hon mot stationen för att kliva på tåget hemåt. Hon var glad att åka ett gammalt regionaltåg denna gång, hon mådde så dåligt på snabbtåg när hon var trött.

Hon kom hem efter en resa enligt plan. Hon la hennes handväskan i hallen och sprang direkt in i duschen. Iklädd i de gråa mysbyxorna och en gammal tröja gick hon sedan till Gunilla, med mobilen i fickan.

Gunilla öppnade henne med ett stort leende och Kiki hälsade. Hos Gunilla fick han sova på soffan, vilket var totalt förbjudet hemma. “Så, dessa sms?” undrade Gunilla. Jaqueline visade henne meddelande och förklarade allt som hade hänt sen dess: incitament att leva mer crazy, kvällen på stan med badtofflorna, natten på Best Hits och framför allt denna lättnad hon kände sen dess. Liksom Jaqueline hittade Gunilla ingen rationell förklaring. Så länge Jaqueline mådde bra fanns det ingen anledning att inte följa instruktionerna. För första gången på länge såg Jaqueline levande tänkte Gunilla.

Det började bli sent och Jaqueline behövde lägga sig. Hon lovade att uppdatera Gunilla om något hände och kramade henne god natt. Hon gick hem med Kiki som sällskap. Gåendes kände hon mobilen vibrera i hennes ficka: “Gå förbi skolan på vägen hem!- Din Paul”. Det var inte den kortaste vägen hem, men Jaqueline tog skolans riktning.


Le deuxième jour de la conférence s’était bien déroulé, même si Jaqueline s’était sentie embarassée à maintes reprises. La soirée de la veille avait laissé des traces odorantes sur la robe noire et cela ne se masquait pas avec un collier. Jaqueline avait aussi du lutter contre la fatigue. Elle n’avait rien entrepris de crazy de toute la journée, ne s’en sentait pas vraiment la force mais elle espérait que ca ne la pénaliserait pas dans sa communication avec Paul. Paul avait d’ailleurs été silencieux mais elle imaginait qu’il économisait ses messages pour plus tard.

Après avoir dit au revoir à Erik, elle pris le chemin de la gare pour rentrer chez elle. Cette fois, il n’était pas question de train rapide, mais d’un train régional. Elle bénissait ce choix, qui lui épargnerait de se sentir mal durant le trajet.

Arrivée chez elle après quelques heures de trajet sans encombres, elle posa son sac à main et fila dans la douche. Elle enfila son jogging, un tee shirt et son vieux pull tout défraichit et se rendit chez Gunilla après avoir glissé son téléphone dans sa poche.

Gunilla lui ouvrit avec un grand sourire et Kiki lui fit la fête. Chez Gunilla, il avait sa place sur le canapé du salon, chose qui était interdite chez Jaqueline. “Alors, ces sms, de quoi il en est?” demanda Gunilla. Jaqueline lui montra les sms et expliqua tout ce qui c’était passé: l’incitation à vivre sa vie plus crazy, la soirée en mules de bain, la nuit à chanter du karaoké et surtout le sentiment de légèreté que Jaqueline ressentait depuis. Gunilla, tout comme Jaqueline, ne trouvait pas d’explication rationelle à tout cela. Tant que Jaqueline se portait bien, pourquoi pas suivre la consigne? Elle parraissait vivante pour la première fois depuis longtemps.

L’heure avancait et Jaqueline sentait qu’elle avait besoin de retrouver son lit rapidement. Elle pris Gunilla dans ses bras, la remercia pour l’aide avec Kiki et lui promis de la tenir au courant. Elle pris le chemin du retour, avec Kiki sur ses talons. En marchant, elle sentit son téléphone vibrer dans sa poche: “Passe par l’école pour rentrer! Ton Paul”. Ce chemin lui faisait faire un détour, mais elle biffurqua et prit la direction de l’école.

train jaune

 

Best Hits (9)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 8 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Erik och Jaqueline hade konstaterat att de inte skulle hinna gå förbi hotellet. Det var bara för den att ge sig till restaurangen, där de andra redan hade påbörjat middagen. Jaqueline blev glad över den mörka ljussättningen, som dolde lite sina vita badtofflor. Inga konstigheter kring middagen: diskussionerna med bordsgrannen var i vanlig ordning lagom tråkiga, liksom menyn. De flesta runt bordet längtade efter att vara tillbaka till hotellrummet. De flesta hade ett aktivt familjeliv, som innebar en partner som valde TV-program åt dem och barn som hade sovit i master bedroom:et alldeles för länge. Att få sin egen TV och sin egen säng var en lyx som de flesta tänkte nyttja fullt ut ikväll.

Hälften av gruppen försvann direkt efter efterrätten. Jaqueline hade ingen lust att gå hem nu. Promenaden och Eriks sällskap tidigare hade väckt någon ny sorts av energi hos henne. När alla tallrikarna blev tomma föreslog hon de som var kvar att fortsätta kvällen i nån bar. Hennes förslag möttes av överraskade blickar och inga ville följa med, förutom Erik och den nye unga killen Mattias. Tre personer, det skulle absolut räcka för en trevlig kväll tänkte hon.

De tre lämnade notan till den middagsansvarige och gick ut. De gick lite på moffo och hamnade framför en karaokebar: Best Hits. Vakten tittade ner på Jaquelines fötter. Baren var halv tom, vilket hjälpte Jaqueline att övertala vakten att släppa in henne. Inne var stämningen rätt deprimerande: några ensamma män som verkade lagom fulla stod vid baren. Neonljuset reflekterades mot diskokulan och den lilla karaokescenen var hopplöst tom. Erik tog hand om ölen och Jaqueline beställde några låtar till DJ. Hon gick sedan direkt mot scenen och de första tonerna i Born in the USA hördes. Med hennes mörkaste röst sjöng hon orden från The Boss och de två killarna hjälpte henne med underhållningen. Det blev en lång kväll, under vilken de sjöng låtar som för de flesta var äldre än Mattias själv. De skrek, dansade och spelade luftguitar tills alla lampor tändes, tecken på kvällens slut. De lämnade baren sjungandes Girls just wanna have fun.

Tillbaka till hotellet konstaterade Jaqueline att klockan redan var tre på natten. Hon kändes sig lätt, på ett konstigt sätt. Trött men bekymmerfri. Hon kollade sin mobil och märkte ett nytt meddelande: “Du är på rätt väg men du sjunger fortfarande så dåligt! God natt! Din Paul”. Hon log och la sig, hon tänkte på Paul.


Erik et Jaqueline avait constaté qu’ils n’auraient pas le temps de retourner à l’hôtel avant de rejoindre le groupe. Ils se rendirent donc directement au restaurant où les autres avaient déjà entamé le repas. Jaqueline appréciait la lumière tamisée de l’établissement qui camoufflait un peu ses mules. Le repas se déroula comme il se devait: discussions modérées avec le voisin de table et un menu sans vraiment d’originalité. La plupart des participants attendaient la fin du repas avec impatience pour rentrer à l’hôtel et profiter du luxe d’avoir un lit et une télévision rien que pour soi. La plupart des personnes du groupe avaient une vie de famille active avec un conjoint qui choisissait les programmes télés et des enfants qui avaient bien trop longtemps eu l’habitude de dormir dans le lit conjugal. Un lit d’hôtel, même étroit, était un privilège qui n’avait pas de prix.

Après le dessert, la moitié des convives avait quitté la table. Jaqueline ne voulait pas rentrer tout de suite. La promenade et la compagnie sans contrainte d’Erik lui avait en quelque sorte donné une énergie nouvelle. Quand le repas fut terminé, elle proposa à ceux qui étaient encore là de continuer la soirée dans un bar quelque part. Des regards ébahis acceuillirent sa proposition et à part Erik et le nouveau petit jeune, Mattias, personne ne jubila. Trois personnes, ca suffisait bien pour passer quelques heures sympathiques pensa-t’elle.

Ils laissèrent au responsable du groupe le soin de régler la note et sortirent dans la rue. Quelle direction prendre? Ils se laissèrent guider par l’animation des rues et arrivèrent en face de l’enseigne d’un bar à karaoké: Best Hits. Les videurs regardèrent les pieds de Jaqueline: pas vraiment standing! Le bar était à moitié vide, il ne fut donc pas difficile à Jaqueline d’employer son charme pour rentrer dans l’établissement.

A l’intérieur, l’ambiance était plutôt glauque: quelques hommes seuls et passablement éméchés étaient accoudés au bar. La lumière néon se refletait sur la boule à facettes mais la petite scène de karaoké était désespérément vide. Erik se chargea des bières pour les trois compères et Jaqueline se rendit directement vers le DJ, qui était en charge de passer les chansons choisies par les clients. Jaqueline se rendit ensuite sur la scène et les premières mesures de Born in the USA retentirent. De sa voix la plus rauque, elle entonna la chanson et ses compères se joignirent à elle pour animer le bar. Ce fut le début d’une longue soirée passée à s’égosiller sur des hits qui étaient plus vieux que Mattias. Il y en avait vraiment pour tous les goûts et en plus du chant, ils s’addonnaient à tour de rôle à des solos d’airguitarre ou à des chorégraphies endiablées. Quand les lumières se rallumèrent, ils quittèrent le bar en chantant Girls just wanna have fun à tue-tête.

De retour à l’hôtel, Jaqueline constata qu’il était plus de trois heures du matin. Elle se sentait légère, d’une étrange manière. Fatiguée mais insouciante. Elle jetta un coup d’oeil à son téléphone, elle avait recu un message: “Tu es sur la bonne voie mais tu chantes toujours aussi faux! Bonne nuit! Ton Paul”. Elle sourit et se coucha, en pensant à Paul.

2014_9 - Kopia