Flödet – Le flot (14)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 13 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Efter att ha passerat säkerhetskontrollen letade Jaqueline efter en informationstaval. Flyget till Paris åkte ifrån gate 11. Hon hade en liten timme kvar innan att lyfta. Hon satte sig vid baren efter att ha beställt ett glas vin. Hon valde en plats från vilken hon kunde både titta på förbipasserande människor och på flygplanen ute. Dagen var solig och fin. Jaquline kom på att hon inte hade nånstans att sova för natten, så hon googlade fram ett hotellrum i elfte arrondissement på bookning.com. Hon gillade denna kvarter, både levande och inte allt för turistisk.

Hon tittade på passagerareflödet i terminalen. Vissa hade bråttom, andra var vana och denna miljö var som ett eget ekosystem, i vilket de vanliga reglerna inte gällde. På en flygplats var det helt ok att dricka vin klockan tio på morgonen, att spatsera i pyjamas men framför allt att dagdrömma över destinationen man var på väg till. Somliga åkte på solsemester i grupp. Man kunde läsa enthousiasmen i deras blick, titta på hur alla spärrar släpptes. Det skrattades mycket och diskussionerna var högljuda. Allt doftade äventyr. Andra åkte för att träffa någon kära. Dessa resenärer hade hopp i blicken, ibland funderingar. En lugn kraft ledde dem i denna konstgjorda miljö. En kram väntade på dem. All denna vänta var värd nånting. Det fanns även en annan kategori av personer: de som gjorde att detta ekosystem lever. Jaqueline hade svårt att tro att 17 000 personer verkade här, alla med sin exakta funktion: servera mat, vakta, informera, sälja saker.

Jaqueline var sprallig av vinet. Hon kände sig lycklig och fri. Hennes kollegor hade försökt nå henne, men hon hade bara stängt av sin telefon. Naturligvis hade hon tvekat, hennes mobil var hennes enda sätt att kommunicera med Paul. Hon ville inte klippa bandet helt, men han hade ändå varit rätt tyst de senaste dagarna. Hon hade två dagar framför sig under vilka hon kunde avskärma sig från världen. Eller kanske var det så i stället att hon skulle öppna sig till den riktiga världen där ute, den hon hade funnit så smaklös sedan så längesen.

Hon drack de sista vindropparna och gick mot gaten. Gaten var belägen längs bort i terminalen och Jaqueline gick med lätta steg i denna soliga korridoren.


Une fois passée les contrôles de sécurité, Jaqueline se mit en quête d’un panneau d’affichage des vols. Le vol pour Paris décolait de la porte 11. Il lui restait une petite heure à tuer avant le départ. Elle se rendit dans un bar et commanda un verre de vin. Elle choisit une place à une table haute qui lui permettait à la fois de regarder les gens passer mais aussi de voir les avions manoeuvrer. La journée était belle. Jaqueline se rendit compte qu’elle n’avait nulle part où crécher le soir même. Elle googla donc quelques hotels sur booking.com et trouva une chambre dans un petit hôtel du onzième arrondissement. Elle aimait bien ce quartier, vivant et peu touristique.

Elle observait le flôt des passagers dans le terminal. Certains étaient pressés, d’autres habitués et cet endroit était un peu comme un écosystème dans lequel les règles de la vie normale ne valaient pas. Dans un aéroport, il est permis de boire un verre de vin à 10h du matin, de se trimballer en pyjama mais surtout de rêver à la destination vers laquelle on s’achemine. Certains partaient en groupe en vacances au soleil. On pouvait lire l’enthousiasme dans leurs regards, observer comment les vannes du monde sérieux venaient de s’ouvrir. Les rires fusaient, les discussions étaient animées, tout cela respirait l’aventure. D’autres voyageurs allaient retrouver un être aimé. Ces gens là avaient de l’espoir dans le regard, des interrogations aussi parfois. Une force tranquille les aidaient à maintenir le cap dans ce milieu si artificiel. Une étreinte les attendait à l’arrivée. Toute cette attente valait le coup. Il existait aussi une autre catégorie de personnes: ceux qui font vivre cet écosystème. Jaqueline n’arrivait pas à croire que 17 000 personnes faisaient tourner ce petit monde, avec chacun des fonctions bien précices: servir des repas, assurer la sécurité, informer, faire du commerce.

Le verre de vin lui montait un peu à la tête mais elle était heureuse et se sentait libre. Ses collègues avaient essayé de la joindre mais elle avait éteint son téléphone. Bien-sûr, elle avait hésité avant de le faire: son portable était le seul moyen de communication qu’elle avait avec Paul. Cela la chagrinait un peu de couper les ponts mais après tout, il n’était pas très bavard ces derniers jours. Elle avait deux jours devant elle, pendant lesquels elle pouvait avec bonne conscience se couper du monde. Ou plutôt, elle pouvait s’ouvrir au monde, à la vie qui l’entourait et à laquelle elle était hermétique depuis si longtemps.

Elle bu ses dernières gouttes de vin et se rendit vers la porte d’embarquement. Elle était située tout au bout du terminal et Jaqueline marchait légèrement dans ce long couloir baigné de lumière.

IMG_4389

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s