Meddelandet – Le message (5)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 4 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.

 


 

Jaqueline hade gått upp för en halv timme sedan. Hon hade förberett sig och tittat diskret i tvättstugan efter Kiki. Trots att hunden var ung avskydde han gå upp tidigt på morgonen och som vanligt, han ignorerade henne. Jaqueline var glad att kunna räkna med Gunillas hjälp. Gunilla var en gammal vänina, som bodde i byn. Hon, som hade liksom Jaqueline förlorat sin man, hade nyss blivit pensionär och att ta han dom Kiki om dagarna hade varit hennes räddning mot tristessen. När Jaqueline åkte flera dagar fick Kiki bo hos Gunilla dygnet runt.

Jaqueline var nästan redo. Hon kollade att hon hade med sig det nödvändiga: dagordning för konferensen, halsbandet och siddensjalen hon skulle bära samt hennes necessär, version kompakt. Hennes tågbiljett hade hon i mobilen och busskortet var laddat med tillräckligt med pengar för att åka fram och tillbaka till stationen ett antal gånger. Även om hon fick åka taxi föredrog hon kollektivtrafik. Hon gillade att sitta på bussen och titta på folk och föreställa sig vart de åkte och hur var deras liv.

Mobilen, som låg på byrån i entrén lyste, hon hade fått ett meddelande. “Du glömmer att ta med din plånbok! Din Paul”. Hon var tvungen att läsa sms:et flera gånger för att vara säker att hon hade förstått det hon precis hade läst. Det stämde, hennes plånbok låg på köksbordet, hon höll på att glömma den där! Men hur kunde hon ha fått ett meddelande från Paul? Hon hade sagt upp hans abonnemang efter hans bortgång och hade kastat telefonen. Hur var detta möjligt?

Tiden gick och om hon ställde sig för många frågor skulle hon missa sin buss och sitt tåg. Hon tog på sig skorna och kappan och lämnade huset. När hon satt på bussen plockade hon upp meddelande igen och var stum av förvåning. Var det någon som förföljde henne? Meddelandet kom ju från Pauls nummer, men kunde någon vilja henne illa? Hon bytte transportslag och satt sig på tåget. Frukosten serverades. Hennes telefon lyste igen, nytt meddelande. “Det finns ett nytt podcastsavsnitt att lyssna på, som handlar om Djingis Kahn, det kommer du att gilla! Tåget kommer att vara 35 minuter försenat, du borde ringa dina kollegor. Din Paul”. Vad var detta för någonting? Hon tittade i appen för att se om podcastens avsnitt fanns och till hennes förvåning fanns det drygt en timme diskussion om den mongoliske härskare tillgängligt! Men tåget? Hennes resa gick ju som planerat så länge, även om hon hade en bra bit kvar. Hon var fundersam.


 

Jaqueline était levée depuis une demie heure. Elle s’était préparée et avait entrouverte la porte de la buandrie pour jeter un coup d’oeil à Kiki. Malgré son jeune âge, le chien détestait sortir de bonne heure et comme à son habitude, il avait ignoré Jaqueline. Jaqueline était soulagée de pouvoir compter sur Gunilla, une amie de longue date qui habitait dans le bourg, pour s’occuper de Kiki. Gunilla, veuve elle aussi, était retraitée depuis peu de temps et s’occuper de Kiki dans la journée était sa bouée de sauvetage pour se sortir de l’ennui. Lorsque Jaqueline partait plusieurs jours, elle prennait le chien chez elle pour la nuit.

Jaqueline était presque prête et elle vérifiait qu’elle avait l’indispensable dans son sac: l’ordre du jour de la conférence, le colier et le châle qu’elle porterait plus tard ainsi que son nécessaire de toilette, version voyage. Elle avait son billet de train en forme de sms dans son téléphone et sa carte de bus était chargée, de quoi faire quelques aller-retours entre chez elle et la gare. Même si elle avait la possibilité de commander un taxi, elle préférait prendre les transports en commun quand elle en avait le temps. Elle adorait observer les gens et se demander où ils se rendaient et quel genre de vie ils avaient.

L’écran de son téléphone posé sur le meuble de l’entrée s’éclaira: elle avait recu un message. “Tu oublies de prendre ton porte-feuille! Ton Paul”. Elle du relire le message plusieurs fois pour être sûre de comprendre ce qu’elle venait de lire. Effectivement, elle était entrain d’oublier son porte-feuille sur la table de la cuisine, mais comment pouvait-elle recevoir un message de Paul? Elle avait résilié son abonnement quelques temps après son décès et jeté le téléphone, comment était-ce possible?

L’heure tournait et si elle se posait trop de questions, elle allait rater son bus et son train. Elle enfila ses chaussures et son manteau et quitta la maison rapidement. Une fois dans le bus, elle relut le message. Elle était époustouflée. Est-ce que quelqu’un l’épiait? Le message provenait bien du numéro de Paul, mais pouvait-elle être la cible d’une malveillance? Elle changea de mode de transport et s’assis dans le train. Le petit déjeuner lui fut servit. Son téléphone lui indiqua un nouveau message: “Il y a un nouveau podcast de disponible qui parle de Djingis Kahn, tu devrais aimer! Le train va être en retard de 35 min, tu devrais prévenir tes collègues. Ton Paul.”  Qu’est-ce que c’était que cette histoire? Elle vérifia dans l’app pour voir si le podcast auquel le message référait exsitait et à sa stupéfaction, oui! Il y avait un podcast de plus d’une heure disponible à l’écoute! Mais le train? Son voyage se déroulait comme prévu jusqu’à présent, même s’il lui restait un bon moment de trajet. Elle était perplexe.

2014_IMG_7951 - Kopia

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s