Schack – Echec (2)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 1 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Solen sken in i verandan och Jaqueline hade precis suttit sig i sin favorita fåtölj. Den olästa damtidningen väntade på bordet och hade sällskap av ett varmt te. Dagen hade varit lång på jobbet, hon var trött och ville bara läsa om oviktiga saker som smink, höstmode, enkla recept och självförtroende för unga kvinnor. I hennes ögon, var det sistnämnda oviktigt då unga kvinnor behärskade ämnet idag som Kasparov kunde schack. Hon hade sedan länge kommit in i tantåldern men hon brydde sig inte. Inte så mycket var värt att bry sig efter Pauls bortgång.

Hon hade hunnit bläddra i tidningen fram till artikeln som hela framsidan hade skrutit om: maten som bränner fett. Efter så många försök att tappa den nu trettio år gamla gravidkilona hade hon lösningen: vinäger. En grupp forskare från Japan hade lyckas bevisa att mös som hade druckit vinäger hade svårare att ackumulera kroppsfett. Hon drömde redan om sitt glas vinäger innan varje måltid, måltider som kunde nu bli pantagrueliska!

Hon drömde sig bort i maten när Kiki kom springandes med koppeln mellan tänderna. Han satt sig bredvid henne och viftade hårt med svansen. Hon visste att det skulle komma men hon ville skjuta fram kvällsrundan. Hon ansträngde sig för att ignorera Kikis blåa blick och tog en sipp av sitt te. Kika la huvudet på hennes knä och pep som en liten kut. Hon la tillbaka koppen på bordet och bläddrade sig fram i tidningen: Tre effektiva övningar för snygga armar. Hon ville undvika Kikis blick men var tvungen att le åt hans charm: den hunden kunde göra sig förstådd, bara med en blick och ett litet ljud. Hon kapitulerade.

Jaqueline, med en växande oro i bröstet, gick genom dörren efter Kiki. Han hade slängt sig ut så fort hon hade öppnat dörren och hon undrade var han hittade all energi ifrån. De tog cykelvägen i riktning mot stranden. Det var inte bara oron som fick henne att kisa. Solen var låg, varm och stark, trots att sommaren gick mot sitt slut. Så fort de kom in på stranden släppte hon Kiki fri. Han sprang fram och tillbaka, som i en tävling mot en osynlig lekkamrat. Jaqueline satt sig i sanden, på ett mysigt ställe i lä men hennes hjärta klappade fort. Dessa kvällstankar snurrade runt i hennes huvudet och hon visste inte hur hon skulle sortera dem. Kiki hade nu hittat en pinne, som han transporterade fram och tillbaka. Stranden var ödslig. Men kan man höra någon annans gråt än sin egen i en ensam plats?


 

Le soleil rayonnait dans la véranda et Jaqueline venait de s’asseoir dans son fauteil favoris. Un magasine l’attendait sur la table et une tasse de thé lui faisait compagnie. La journée au travail avait été longue. Jaqueline était épuisée et elle voulait lire des choses futiles sur le maquillage, la mode de l’automne, la cuisine simple et la confiance en soi chez les jeunes femmes. À ses yeux, les jeunes filles de maintenant n’avaient guère besoin de lecon en confiance en soi, ca aurait été comme apprendre les règles du jeu d’échec à Kasparov. Elle avait depuis longtemps passé le cap d’être une jeune fille mais elle s’en moquait. Plus grand chose ne valait la peine après le départ de Paul.

Elle avait déjà tourné quelques pages du magasine quand elle tomba sur l’article dont le magasine parlait en couverture: la nourriture qui brûle la graisse. Après trente ans d’essais infructueux pour perdre ses derniers kilos de grossesse, elle avait enfin la recette: le vinaigre. Un groupe de chercheurs japonais avait prouvé que des souris ayant bu du vinaigre n’arrivaient plus à accumuler la graisse. Jaqueline révait déjà de son verre de vinaigre avant chaque repas, repas qui se feraient désormais pantagruéliques!

Elle songeait à tous ces repas quand Kiki arriva en galopant, la laisse entre les dents. Il s’assit à côté d’elle et remuait la queue. Elle savait que cela devait arriver mais elle voulait tant repousser cette dernière sortie de la journée. Elle s’efforcait d’ignorer le regard bleu de Kiki et pris une gorgée de thé. Kiki posa sa tête sur ses genoux et émis en son de bébé phoque. Elle reposa la tasse sur la table et tourna la page du magasine: trois exercices rapides contre les bras démusclés. Elle voulait vraiment éviter le regard de Kiki mais était obligé de sourire face à son charme: ce chien réussissait à se faire comprendre, à l’aide d’un simple regard et d’un petit bruit. Elle capitula.

Jaqueline, avec une angoisse qui lui montait dans la gorge, passa le seuil de la porte après Kiki. Il s’était jeté dehors dès que la porte avait été entrouverte et elle se demandait d’où il puisait toute son énergie. Ils prirent la piste cyclable en direction de la plage. Elle fronca les sourcils, mais pas seulement à cause de son angoisse. Le soleil était bas, chaud et puissant, malgré l’annonce de la fin de l’été. Dès qu’ils arrivèrent sur la plage, Jaqueline détacha Kiki, qui se mis à parcourir la plage ventre à terre, en compétition avec un adversaire invisible. Jaqueline s’assis dans le sable, dans un confortable endroit à l’abris du vent mais son coeur battait la chamade. Ses pensées du soir revenaient et tournaient dans sa tête. Elle ne savait pas comment les trier. Kiki avait trouvé un bâton, qu’il transportait de long en large. La plage était déserte. Pouvait-on entendre les pleurs de quelq’un d’autre que soi même dans un lieu si solitaire?

14_sand - Kopia

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s