This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 17  here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.

---

Jaqueline gick i raskt takt mot Chez Gaston. Hennes hjärta slog rätt fort, hon var nyfiken på personen hon skulle träffa där och vad den hade att berätta för henne. Paul hade meddelat att hon behövde leva mer crazy, kanske hon skulle få lite hjälp på traven? Chez Gaston var en opretentiös bar, som var välbesökt vid den tiden. Man kunde förvänta sig hyfsat bra musik, med god mat, lagom strävt rött vin och en acceptabel nota. Det var fortfarande tillåtet att röka utomhus och tappra rökaren satt ute i terrassen, skyddade av mörkröda gardiner. När Jaqueline gick in i baren spelades låtar med en sydamerikansk glädje. Stämningen var avslappnad och levande. Det fanns en rätt stor blandning av kunder: detta ställe var en utmärkt mötesplats för att träffas för ett glas efter jobbet, äta middag när kylskåpet var tomt eller möta några vänner innan att festa vidare. Jaqueline stannade och tittade på alla som stod vid bardisken. En man med en röd ulltröja observerade henne med ett leende och vinkade åt henne. Hans ålder var svårt att gissa, han var välbyggd, hade stora glada ögon och rynkorna i hans ansikte visade att han hade levt. Jaqueline hade ingen aning om vem hon skulle träffa men hon log tillbaka och gick mot mannen. Hon gissade att han inte hade besökt en frisör på länge. Ett tomt glas väntade på henne bredvid en öppen flaska rödvin.

“Hej! Jag chansade och beställde rödvin, hoppas det passar dig Jaqueline! För visst, du heter Jaqueline?” sa mannen. Jaqueline satt sig på den höga barstolen som mannen pekade på.

“Tack, det passar bra, euh ja, jag heter Jaqueline… svarade hon

– Robert. Förlåt, jag sa inte det när vi chattade, RBRT är bara min alias i den appen, men nu när vi äntligen ses på riktigt får jag väl avslöja mitt riktiga namn. Kul att du kom! Det har hänt ett par gånger att damer har lovat att komma och sen sitter man ensam i baren och dricker rödvin för sig själv. Men det var ju bra att du kom, det försenar lite till min anmälan till AA!”

Jaquelines tankar gick riktigt fort i hennes huvudet. Vad var denna historia med appen? Det vibrerade i hennes ficka. Hon ursäktade sig och tog upp telefonen. “Spela med! Robert är riktigt bra! ;) – Din Paul”. Vad hade han gjort nu med henne? Bra för vaddå? Hade Paul försökt få ihop henne med en okänd människa i Paris? Hon kände sig ändå tryggt och denna Robert verkade stabil. Hon behövde inte vara ensam med honom, utan hon kunde ägna denna kväll att lära känna någon, med folk runt om utan att vara rädd att något farligt skulle hända henne. Under tiden hon funderade på allt detta hade Robert serverat henne vin och vänt sig mot kyparen för att fråga efter menyn.

“Jaså, så du är här bara för några dagar? Frågade Robert

– Ja, jag tycker att det är rätt skönt att komma bort från vardagen då och då.

– Jag förstår! För mig handlade min vardag om att åka bort hela tiden, jag håller på att skola om mig.

– Jaha, skola om dig…

– Det blir lite som att gå i skolan för första dagen när man vänder på sitt liv upp och ner. Jag har lika många kvadratmeter i min lägenhet som jag hade på båten men jag vaknar till samma utsikt varje morgon nu, det är rätt omtumlande att komma tillbaka till ett vanligt liv.

– Hum hum mumlade Jaqueline”

Jaqueline försökte lista ut vad Robert pratade om, han verkade ha levt på en båt, och nu var han tillbaka i Paris och bodde i en liten lägenhet.

“- Jag tar nog en steak frites sa Robert. Kött är en av anledningarna till att jag kom tillbaka på fastlandet. En annan är ensamheten.

– Jag tar detsamma svarade Jaqueline. Ja, det måste ha varit ensamt på båten

– I början var det som att födas på nytt. Riktigt befriande att lämna sitt jobb, sälja allt och bara segla, utan något inbokat. Det enda som styrde var vädret. Jag var så trött på mitt gamla liv, med alla måsten och hur det ska vara. Fett betalt jobb, fancy lägenhet med konst överallt på väggarna, ung och snygg, jag var exakt den framgångsrika mannen i trettioårsåldern. Men det var inte riktigt jag. Varje gång jag hälsade på mina föräldrar i Lorient kände jag mig långt ifrån dem, långt ifrån mina rötter. Det var ju inte normalt. Hur kunde jag ha levt lyckligt mina första 20 åren bara med havet som underhållning och nu som vuxen, när jag hade allt var jag alltid missnöjt och i längtan efter något annat, jag visste inte ens vad. Så jag valde att komma tillbaka till havet.

– Du verkar vara ett proffs på att vända upp och ner på ditt liv, det var nu andra gången du gjorde det, du är rätt modig!

– Ah, nej, egentligen inte. Hade jag lyckats få allt själv under drygt 10 år, skulle jag säkert kunna göra om det, så jag var inte rädd. För vet du, för att vara modig måste man vara rädd först. Är du inte rädd för något så går du inte ens utanför din komfortzon.”

Kyparen kom vid bordet och Robert beställde mat åt dem två. Jaqueline funderade på det sista han sa. Hon hade ofta fått höra under sitt liv i Sverige att hon hade varit modig att flytta dit och starta ett liv där. Hon hade aldrig känt sig igen i egenskapet “modig” och nu hade Robert satt ord på denna känsla: hon hade aldrig varit rädd för att bo i Sverige. Däremot när Paul hade dött (om han nu var död, sms:en att döma…) hade hon velat ofta innan att ta ett beslut. Hon var fegare och hade på något sätt slutat leva. Slutat utnyttja livets möjligheterna att uppleva saker. Det var dags att vara modig, för hon var rädd att ändra på sitt liv. Denna resa i Paris var bara ett litet litet steg i rätt riktning.

“- Du verkar så fundersam Jaqueline, du får inte lämna mig nu, när jag har beställt, jag pallar inte två steaks själv!” sa Robert med glimten i ögat. Jaqueline log tillbaka och svarade “nej då, det var bara så länge sedan jag var modig på riktigt.”

 

---

Jaqueline marchait en direction de Chez Gaston à grands pas. Son coeur battait la chamade, elle était vraiment curieuse de la personne qu’elle allait rencontrer mais surtout de ce qu’elle avait à lui dire. Paul lui avait ordonné de vivre plus crazy, peut-être qu’elle allait avoir un peu d’aide? Chez Gaston était un bar peu prétentieux, qui était bien fréquenté à cette heure. On pouvait s’attendre à y manger des bons repas, avec un vin de table correct et une addition raisonnable. C’était encore toléré de fumer en terrasse et les fumeurs courageux se protégeaient de la pluie sous des stores rouges foncés.

Quand Jaqueline entra dans le bar, l’ambiance était détendue et les haut-parleurs jouaient de la musique joyeuse sud américaine. Les clients étaient variés: cet endroit était parfait pour boire un verre après le travail, dîner lorsque le frigo était vide ou rencontrer des amis avant d’aller continuer la nuit ailleurs. Jaqueline s’arrêta et regarda en direction du bar. Un homme avec un pull rouge en laine l’observait avec un sourir et lui fit un signe. C’était difficile de deviner son âge, il était musculeux avec de grands yeux joyeux et les rides sur son visage montraient qu’il avait déjà vécu un peu. Jaqueline n’avait aucune idée de qui elle devait rencontrer mais elle sourit à l’homme au pull rouge et se dirigea vers lui. Elle pensait qu’il n’avait pas dû se rendre chez le coiffeur depuis un moment, vue la taille de ses boucles capillaires. Un verre vide à coté d’une bouteille de vin l’attendait sur le bar.

“Bonsoir! J’ai tenté et ai commandé du vin rouge. J’espère que ca te va Jaqueline! Tu t’appelles bien Jaqueline d’ailleurs?” demanda l’homme. Jaqueline s’assit sur la chaise haute que l’homme montrait du doigt.

“Merci, ca ira. Euh oui, je m’appelle Jaqueline… répondit-elle

– Robert. Désolé, je ne l’ai pas dit quand nous parlions sur le chat, RBRT est juste mon surnom dans l’application, mais maintenant que nous nous voyons pour de vrai, je peux te dire mon vrai nom. Cool que tu sois venue! Ca m’est arrivé une paire de fois qu’une dame me pose un lapin et que je me retrouve seul à boire la bouteille de vin. Super que tu sois là, ca retarde d’un peu mon inscription aux alcooliques anonymes!”

 

Les pensées de Jaqueline tournaient à toute allure dans sa tête. Qu’est-ce que c’était que cette histoire d’application? Ca vibrait dans sa poche. Elle s’excusa et prit son téléphone pour y lire “Joue le jeu! Robert est super! ;) Ton Paul”. Qu’est-ce qu’il avait encore inventé ce Paul? Et Robert était super pour quoi? Est-ce que Paul essayait de la caser avec un mec à Paris? Elle se sentait cependant en sécurité, ce Robert paraissait stable. Elle n’aurait pas besoin de se retrouver seule avec lui tant qu’elle serait dans ce bar. Après tout, c’était intéressant de rencontrer quelqu’un dans un endroit comme celui-ci, plein de monde. Il ne pouvait rien lui arriver de dangereux. Pendant qu’elle pensait à tout ca, Robert lui avait servi un verre de vin et s’était tourné vers le serveur pour lui demander un menu.

“ Alors comme ca, tu n’es sur Paris que pour quelques jours? Demanda Robert

 

– Oui, je trouve que c’est agréable de sortir de la routine de temps en temps

– Je comprends! Ces dernières années, mon quotidien était exclusivement consacré à quitter la routine. Je me réacclimate en ce moment.

– Ah, tu te réacclimates…

– C’est un peu le même sentiment que de retourner à l’école après les grandes vacances. Dans mon appart j’ai autant de mètres carrés que dans mon bateau mais je me réveille avec le même paysage tous les matins. C’est un vrai changement que de retourner à une vie plus normale.

– Hum hum murmura Jaqueline”

 

Jaqueline essayait de deviner de quoi Robert parlait. Il avait l’air d’avoir habité sur un bâteau et maintenant, il était de retour à Paris et habitait dans un petit appartement.

“- Je vais prendre un steak-frite dit Robert. La viande est une des raisons pour lesquelles je suis revenu vivre sur terre ferme. Une autre raison, c’était la solitude.

 

– Je prends la même chose dit Jaqueline. Oui, je comprends, ca doit être plutôt solitaire la vie sur un bâteau.

– Au début, c’était comme renaître à nouveau. Vraiment libérateur que de quitter son travail, vendre tout ce que l’on possède et juste naviguer au gré des vents, sans aucune obligation. La seule chose qui décidait pour moi, c’était la météo. J’étais tellement fatigué de ma vie, avec tout ce qu’un bon adulte doit accomplir. J’avais un job plutôt super bien payé, un appart fancy avec de l’art partout sur les murs, j’étais jeune et beau, la réplique idéale du trentenaire qui réussit mais ça n’était pas vraiment moi. A chaque fois que je rendais visite chez mes parents à Lorient, je me sentais loin de leur quotidien, loin de mes origines. Ca n’était pas normal. Je me demandais comment j’avais pu être heureux pendant près de 20 ans de ma vie rien qu’en vivant près de l’océan et comment je pouvais être si insatisfait dans ma vie d’adulte, alors que j’avais tout. Alors j’ai décidé de retourner vers l’océan.

– Dis donc, changer de vie comme ca, si radicalement et plusieurs fois, quel courage!

– Ah, non, en fait pas du tout. Ce que j’avais atteint en 10 ans tout seul, je savais que je pourrais le refaire au besoin, donc je n’avais pas peur. Parce que tu sais, pour être courageux, il faut d’abord avoir peur. Si tu n’as pas peur, tu ne sors même pas de ta zone de confort.”

 

Le serveur revint vers la table et Robert commanda les steaks pour eux deux. Jaqueline réfléchissait à ce qu’il venait de dire. Elle avait entendu maintes fois après son arrivée en Suède qu’elle avait été courageuse d’y déménager et d’y commencer une vie. Elle ne s’était jamais reconnue dans cet adjectif et Robert venait de mettre des mots sur son ressenti: elle n’avait jamais eu peur d’aller habiter en Suède. Par contre, quand Paul était mort (si il était mort, malgré les sms..), elle avait souvent hésiter pour prendre ses décisions. Elle était plus lâche qu’avant et avait arrêté de vivre quelque part. Il était temps de s’y remettre. Ce voyage à Paris était un premier petit pas dans la bonne direction.

“- Tu sembles bien pensive Jaqueline. Tu n’as pas le droit de me laisser maintenant que j’ai commandé. Je n’arriverai pas à m’enfiler les deux steaks à moi tout seul!” dit Robert avec un air polisson. Jaqueline sourit en retour et répondit “oh non, ca fait juste tellement longtemps que j’ai été courageuse pour de vrai.”