This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 9 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.
Konferensens andra dag hade gått som tåget, även om Jaqueline hade känt sig obekväm vid flera tillfällen. Gårdagens natt hade lämnat illaluktande spår på hennes klänning som hon inte kunde dölja med ett fint halsband. Jaqueline hade också varit tvungen att kämpa mot tröttheten. Hon hade inte gjort något crazy alls under den dagen men hon orkade inte riktigt heller. Hon hoppades att det inte skulle straffas genom färre sms från Paul. Han hade förresten varit tyst hela dagen men hon anade att han sparade meddelanden för senare tillfällen.
Efter att ha sagt hej då till Erik gick hon mot stationen för att kliva på tåget hemåt. Hon var glad att åka ett gammalt regionaltåg denna gång, hon mådde så dåligt på snabbtåg när hon var trött.
Hon kom hem efter en resa enligt plan. Hon la hennes handväskan i hallen och sprang direkt in i duschen. Iklädd i de gråa mysbyxorna och en gammal tröja gick hon sedan till Gunilla, med mobilen i fickan.
Gunilla öppnade henne med ett stort leende och Kiki hälsade. Hos Gunilla fick han sova på soffan, vilket var totalt förbjudet hemma. “Så, dessa sms?” undrade Gunilla. Jaqueline visade henne meddelande och förklarade allt som hade hänt sen dess: incitament att leva mer crazy, kvällen på stan med badtofflorna, natten på Best Hits och framför allt denna lättnad hon kände sen dess. Liksom Jaqueline hittade Gunilla ingen rationell förklaring. Så länge Jaqueline mådde bra fanns det ingen anledning att inte följa instruktionerna. För första gången på länge såg Jaqueline levande tänkte Gunilla.
Det började bli sent och Jaqueline behövde lägga sig. Hon lovade att uppdatera Gunilla om något hände och kramade henne god natt. Hon gick hem med Kiki som sällskap. Gåendes kände hon mobilen vibrera i hennes ficka: “Gå förbi skolan på vägen hem!- Din Paul”. Det var inte den kortaste vägen hem, men Jaqueline tog skolans riktning.
Le deuxième jour de la conférence s’était bien déroulé, même si Jaqueline s’était sentie embarassée à maintes reprises. La soirée de la veille avait laissé des traces odorantes sur la robe noire et cela ne se masquait pas avec un collier. Jaqueline avait aussi du lutter contre la fatigue. Elle n’avait rien entrepris de crazy de toute la journée, ne s’en sentait pas vraiment la force mais elle espérait que ca ne la pénaliserait pas dans sa communication avec Paul. Paul avait d’ailleurs été silencieux mais elle imaginait qu’il économisait ses messages pour plus tard.
Après avoir dit au revoir à Erik, elle pris le chemin de la gare pour rentrer chez elle. Cette fois, il n’était pas question de train rapide, mais d’un train régional. Elle bénissait ce choix, qui lui épargnerait de se sentir mal durant le trajet.
Arrivée chez elle après quelques heures de trajet sans encombres, elle posa son sac à main et fila dans la douche. Elle enfila son jogging, un tee shirt et son vieux pull tout défraichit et se rendit chez Gunilla après avoir glissé son téléphone dans sa poche.
Gunilla lui ouvrit avec un grand sourire et Kiki lui fit la fête. Chez Gunilla, il avait sa place sur le canapé du salon, chose qui était interdite chez Jaqueline. “Alors, ces sms, de quoi il en est?” demanda Gunilla. Jaqueline lui montra les sms et expliqua tout ce qui c’était passé: l’incitation à vivre sa vie plus crazy, la soirée en mules de bain, la nuit à chanter du karaoké et surtout le sentiment de légèreté que Jaqueline ressentait depuis. Gunilla, tout comme Jaqueline, ne trouvait pas d’explication rationelle à tout cela. Tant que Jaqueline se portait bien, pourquoi pas suivre la consigne? Elle parraissait vivante pour la première fois depuis longtemps.
L’heure avancait et Jaqueline sentait qu’elle avait besoin de retrouver son lit rapidement. Elle pris Gunilla dans ses bras, la remercia pour l’aide avec Kiki et lui promis de la tenir au courant. Elle pris le chemin du retour, avec Kiki sur ses talons. En marchant, elle sentit son téléphone vibrer dans sa poche: “Passe par l’école pour rentrer! Ton Paul”. Ce chemin lui faisait faire un détour, mais elle biffurqua et prit la direction de l’école.