Tio – Dix (7)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 6 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Jaqueline klev ur tåget. Trots hennes försening ville hon ändå ta tid att ringa Gunilla och höra om allt var i ordning. Medan hon gick till hotellet där konferensen ägde rum ringde hon henne.

“- Gunilla här?

– God morgon, det är Jaqueline. Hoppas jag inte ringer för tidigt?

– Nej, nej, jag har precis kommit hem till dig och hälsat Kiki god morgon. Hur gick din resa?

– Du kommer aldrig att tro det, men Paul sms:ade mig. Helt otroligt! Jag måste träffa dig och prata, har du tid i morgon, när jag kommer och hämtar Kiki?

– Oh vad konstigt! Ja, absolut, du får berätta i morgon!

– Ska göra! Nu måste jag gå, Ha en bra dag!”

Jaqueline kom fram till hotellet, checkade in och gick in till konferensrummet. Första dagen handlade om att jobba med en ny strategi som berörde mer eller mindre (framför allt mindre) Jaquelines jobb. Hon suckade redan i förväg. Enligt dagordningen skulle höjdpunkten vara på eftermiddagen: grupparbete med redovisning inför hela sällskapet. Hon var inte rädd för det men hade alltid tyckt att det inte var effektivt. Jaqueline var en doer, som föredrog att testa sakerna än att debattera över för- och nackdelar under flera timmar. Detta konsensusbehov hade aldrig riktigt passat henne.

Hon satt sig längs back i konferensrumme och kände att telefonen vibrerade: ett sms! “Jag får bara skicka tre sms per dag, det är komplicerat. Om du lever ditt liv mer crazy hade DE lovat fler meddelande. Försök räkna till tio innan du pratar idag! Din Paul”. Han hade svarat! De kunde kommunicera med varandra! Vilken glädje! Men vad menade han med att leva mer crazy? Vem var dessa “DE” med stora bokstäver? Och räkna till tio innan att prata, det var en riktig utmaning för henne, men absolut värd ansträngningen!

Förmiddagen gick som planerat, utan att Jaqueline sa något. Hon undrade om hon fick pluspoäng för alla gångerna hon var på väg att säga något men förblev tyst? Det blev dags att äta lunch och sällskapet gick ner till restaurangen. Hon kände de flesta av deltagarna och Erik, en gammal kollega, valde att äta lunchen bredvid henne. De hade en gemensam nämnare och det var att någon i deras respektive familj hade tvingat de att ta hand om husdjur. För Erik var det hans dotter som lämnade både Chinchillas och ansvaret till honom när hon lämnade hemmet för att börja plugga. Erik startade samtalet med Jaqueline och undrade över Kiki. De pratade genom hela lunchen om allt och inget. Jaqueline kunde inte hindra sig själv att jämföra hennes liv med hans för att se vem hade det craziaste. Han hade en villa med trädgård, i någon medelstor stads förort, han var gift, hans barn hade flyttat hemifrån för pluggandets skull och han hade behållit chinchillarna. Den enda skillnaden hon kunde se var att när Erik kom hem fick han träffa sin fru. Jaqueline betraktade Eriks liv som rätt tråkigt. Men vad? Då var hennes liv också tråkigt? DE hade säkert rätt, hon var tvungen att ändra på det!

Grupparbetet började direkt efter lunchen. Åtta personer i ett litet konferensrum utan fönster skulle kläcka ett sätt att implementera den nya strategin. Eftermiddagen skulle säkert bli lång men hon skulle räkna till tio! Och även till tio tusen om det skulle ge henne en chans att kommunicera med Paul!


 

Jaqueline descendit du train. Malgré son retard, elle voulait prendre la peine de téléphoner à Gunilla pour savoir si tout était en ordre. Tout en marchant jusqu’à l’hôtel où la conférence aurait lieu, elle composa le numéro.

“- Gunilla à l’appareil?

– Bonjour, c’est Jaqueline. Je ne te dérange pas trop tôt?

– Non, non, je viens d’arriver chez toi et j’ai juste dit bonjour à Kiki. Ton voyage s’est bien passé?

– Tu ne devineras jamais, Paul m’a envoyé des sms! Incroyable, il faut que je te voie pour te raconter en détails, as-tu un peu de temps demain soir quand je passe chercher Kiki?

– Quoi? Mais oui, absolument, on en parle demain. Incroyable!

– Effectivement, je t’en dis plus demain! Je dois filer, bonne journée!”

Jaqueline arriva sur le lieu de la conférence, s’enregistra et se dirigea vers la salle. La première journée était composée de la présentation d’une nouvelle stratégie qui concernait plus ou moins (plutôt moins) Jaqueline dans son travail. Elle soupirait déjà à l’avance. D’après l’ordre du jour, le point culminant serait le travail en groupe de l’après-midi, avec un compte-rendu devant toute l’assemblée. Ca ne lui faisait pas peur mais elle avait toujours trouvé ca peu efficace. Jaqueline était une femme d’action, qui préférait essayé de nouvelles choses à la place de débattre le pour et le contre pendant des heures. Sur ce point, elle s’était toujours sentie étrangère dans le monde du travail dans ce pays si amoureux du concensus.

Elle entra dans la salle de conférence, s’assis tout au fond et lorsqu’elle s’assis, elle sentit son téléphone vibrer: un sms! “Je n’ai droit qu’à trois messages par jour, c’est compliqué. Si tu vis ta vie plus crazy, ILS m’ont promis plus de messages. Essaye de compter jusqu’à 10 avant de parler aujourd’hui! Ton Paul”. Il avait répondu! Ils pouvaient communiquer! Quelle joie! Mais vivre sa vie plus crazy, que voulait-il dire par là? Et qui étaient ces “ILS” en lettres capitales? Compter jusqu’à 10 avant de parler, c’était pour sûr un challenge, mais le jeu en valait la chandelle!

La matinée se déroula comme prévu, Jaqueline ne fit aucune intervention. Elle se demandait si toutes les fois où elle s’empéchait d’intervenir lui donnerait plus de points? L’heure du déjeuner arriva et l’assemblée se dirigea vers le restaurant. Elle connaissait la plupart des participants, et Erik, un collègue de longue date la retrouva et déjeuna à côté d’elle. Ils avaient plusieurs points communs, notamment le fait qu’un autre membre de leur famille leur avait imposés un animal de compagnie. Dans le cas d’Erik, il s’agissait de Chinchillas. Sa fille les avait voulu pour ses 13 ans et le jour où elle était partie faire ses études, la grande cage  ainsi que les obligations était restées chez Erik. Erik entama la conversation en lui demandant comment allait Kiki. Ils discutèrent pendant tout le déjeuner de choses et d’autres. Jaqueline ne pouvait s’empêcher de comparer sa vie avec celle d’Erik, qui des deux avait la vie la plus crazy. Il possédait une villa avec jardin dans la banlieue d’une ville moyenne, avait des responsabilités au travail, il était marié et ses enfants avaient déménagé dans d’autres villes pour leurs études, Erik avait gardé les Chinchillas. La seule différence qu’elle pouvait constater était que Paul était décédé alors qu’Erik retrouvait sa femme quand il rentrait chez lui. Pour le reste, elle considérait que la vie d’Erik était bien conforme aux normes et de ce fait, ennuyante. Quel coup! Elle se rendit compte qu’elle trouvait sa vie À elle ennuyante! ILS avaient raison, il lui faudrait changer les choses!

Le travail en groupe commenca après le déjeuner. Par groupe de huit, ils devraient pondre une méthode de mise en place de la stratégie, le tout enfermés dans une petite salle de conférence sans fenêtre. L’après-midi s’annoncait long, mais elle compterait jusqu’à dix! Et même jusqu’à dix milles si elle ca lui permettait de communiquer plus avec Paul!

2014_IMG_2253 - Kopia

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s