Kontraster – Constrastes (3)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 2 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Hon satt här, på strander och grät utan att kunna kontrollera sig. Allt kändes så meningslöst då hon inte kunde dela det med Paul. Kiki behövde henne och tvingade henne att gå upp varje dag, hon var medveten om det. Även om hunden sprang på stranden mer levande än nånsin kände Jaqueline en stor tomhet inombords. Hennes långa arbetsdagar hindrade dock henne att tappa helt fattningen. Hon var precis rätt person på rätt plats på jobbet och hon gillade dynamiken som fanns på hennes arbetsplats. Hennes privatliv ekade tomt i jämförelse med hennes välfyllda dagar. Som ikväll, på stranden. Paul hade säkert sagt något ironiskt om denna fantastiska men riktigt banala solnedgång.

Som om han visste vilka tankar vandrade i Jaquelines huvud, kom Kiki närmare henne, satt sig framför henne och tittade på henne. Jaquelines ögon fylldes med tårar och snart kunde hon inte längre se honom skarpt. Han barkade för att berätta att det var dags att röra på sig. Hon, som var så inflytanderik på dagarna lät en hund bestämma över hennes privatliv.


 

Elle s’était assise là, sur la plage et pleurait sans pouvoir se contrôler. Tout lui parraissait si inutile depuis qu’elle ne pouvait plus rien partager avec Paul. Kiki avait besoin d’elle au quotidien et l’obligeait à se lever tous les matins, elle le savait. Même si il galopait plein de vie sur la plage en ce moment, Jaqueline se sentait vide et inutile. Ses longues journées au travail l’empêchaient cependant de perdre complètement le cap. Elle était exactement la bonne personne pour cette position et avait toujours aimé le dynamisme de son travail. Les journées pleines d’activités rendaient les soirées encore plus vides. Comme ce soir, sur la plage. Paul aurait certainement fait un commentaire ironique sur ce coucher de soleil magnifique mais ô si banal.

Comme s’il savait quelles pensées hantaient  Jaqueline, Kiki se rapprocha, s’assit devant elle et la regarda fixement. Les yeux de Jaqueline se brouillaient de larmes tant bien qu’elle ne voyait plus le chien distinctement. Il aboya, comme pour annoncer qu’il était temps de bouger. Elle qui était si influente dans la journée, elle laissait le chien décider de sa vie privée.

14_beach - Kopia

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s