Brown eyes

I have been pretty serious with my study today, but there are so much things left to read and think of that I give me a little break. This is still raining cats and dogs and M went to the gym. Courageous boyfriend!

Some days ago, I promised a little post about the big thing that happened 19 years ago. If you don’t mind, you get it in Swedish, maybe the beginning of a little secret and slow project of mine.

How it began 19 years ago

Himlen hade varit grå hela dagen. Jag hade inte sagt ett ord sedan ett tag tillbaka och visste inte vad jag skulle tycka. Nyfiken, hon hade närmat sig och hon tittade på mig med sina stora bruna ögon och undrade vad vi gjorde här. Mamma bröt isen: “Visst är hon fin? Jag tycker att hon ska bli din.” Det måste ha varit något fel med mina tolvåriga öron, tänkte jag. Jag måste ha hört dåligt. Hur kunde det bli så enkelt att Mamma plötsligt skulle säga de orden jag hade längtat efter i hela mitt liv. Hon skulle bli min! Varken hon eller jag fattade det. Hon skulle bli min bästa vän i så många år, dela med mig glädje och sorg, lyssna uppmärksamt när jag skulle behöva lätta mitt hjärta, gå med mig på äventyr, lära mig vem jag är och hon var den finaste sto i hela världen. Vasy.

And how it ended

Pappa ringde en mörk söndag kväll i november 2008. Det var ovanligt, han brukar prata med mig när Mamma har tömt hela sin påse, ställt fem gånger samma frågor och då tröttnar jag och frågar efter Pappa. Men denna gång hade han ringt. Jag kände direkt att något inte var normalt. Allvarligt. Jag satt mig på sängkanten och frågade “Vad har hänt?”. Han svarade bara med hennes namn. Då förstod jag att jag hade förlorat hon som betydde som mycket för mig. Allt såg bra ut på morgonen, men hon la sig och hennes hjärta slutade slå. Bara så där. Utan förvarning. Hon hade gjort sitt och nu var det dags för mig att klara mig själv. Då gjorde jag exakt samma sak som jag gör nu: jag grät. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte gå upp dagen efter, jag hade gråtit hela natten och spelade om i mitt huvudet filmen om vårt liv tillsammans. Jag kunde minnas så väl den eftermiddagen Mamma sa till mig “Visst är hon fin? Jag tycker att hon ska bli din.”. Nu var hon borta och jag kunde inget göra. Bara stå här och gråta.

 Back to the study before I fill the living room with tears.

bisous_poupoule

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s