Promenaden – La promenade (8)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 7 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Arbetsdagen kom till sitt slut och Jaqueline gick upp till sitt rum. Hon hade mer än en timme kvar innan middagen med kollegorna, tiden räckte till för att besvara de viktigaste mailen av de hundratals hon hade fått under dagen. Något drog hennes utmärksamhet ute: solen. Hon hade gärna gått ut en sväng men mailkorgen väntade. “Lev ditt liv mer crazy”, denna menning ekade i hennes huvud. Strunt samma, hon vek ihop igen sin laptop. Hon skulle gå ut och andas! Hon ringde Erik för att höra om han ville följa med. Hon behövde några smarta övertalningsknep för att få honom att säga “vi möts om tre minuter i lobbyn!”. När hon var på väg att gå ur sitt rum märkte hon ett problem, ett högt sådant: 9 cm. Den långa promenaden hon precis hade lovat skulle bli en tortyr med hennes klackskor! Whatever! Hon tog sin kappa och gick ner barfota till receptionen. Det fanns en SPA i hotellet, de skulle väl kunna låna ett par badtofflor! När Erik kom ner, han var tvungen att stanna och skratta: de vita badtofflorna syntes på flera kilometers avstånd, men varför inte!

De gick genom Gamla Stan, och över Slussen. Jaqueline hade platta skor men tempot var lågt. Man hörde en oestetisk klap-klap när hon gick. Några människor vände sig om och tittade konstigt på Jaqueline. Varje leende uppmuntrade henne i hemlighet. Erik var lite generad men han gillade se Jaqueline så bekymmersfri, det hade varit länge sedan sist han såg henne så avslappnad.

När de kom fram på Södermalm såg de en solig och inbjudande uteservering. Jaqueline brukade inte dricka en droppe under veckorna, då hon visste hur ineffektiv hon blev dagen efter. Hon tänkte efter en kvartssekund och tog Erik under armen till ett bord på uteserveringen. “Stanna här, jag kommer tillbaka” sa hon bestämt. Hon gick in i baren och beställde två öl. När hon kom tillbaka vid bordet verkade Erik nöjd med läget och sa “fantastisk idé!”. De pratade om hur dagen hade gått, om slutsatserna men framför allt om alla kollegorna.

Plötsligt ringde något från Eriks ficka: de var sena! Middagsfixaren påminde dem lite surt att det verkligen var dags att möte gruppen på restaurangen. Jaqueline gick in i baren för att betala notan. Det var när hon hörde summan att hon kom på att hon hade glömt plånboken i hotellrummet. Med en självsäkerhet som hon inte kände igen log hon brett och erbjöd sig att diska alla glas på diskbänken för att betala skulden. Hur kunde man säga nej till ett sådant förslag av en kvinna med en klassisk svart klänning och vita badtofflor? Efter en stund, när han såg att Jaqueline inte kom tillbaka gick Erik in och betraktade scenen med en stor skratt: Jaqueline, med bägge händerna i diskhon, som diskade!


La fin de la journée de travail arrivait. Jaqueline avait gagné sa chambre d’hôtel et il lui restait une bonne heure avant le diner avec ses collègues. Parfait, elle pourrait en profiter pour répondre à quelques uns de la centaine d’ e-mails qu’elle avait dû recevoir dans la journée. Quelque chose attira son attention à l’exterieur: le soleil. Elle aurait bien pris l’air mais ses mails l’attendaient. “Vis ta vie plus crazy”, cette phrase résonnait dans sa tête. Au diable les mails pensa-t’elle et referma son ordinateur d’un coup sec. Elle irait faire un tour après tout! Elle téléphona à Erik pour savoir s’il voudrait se joindre à elle. Après quelques minutes de persuasion habile, il accepta. “Rendez-vous dans 3 minutes dans le lobby!” En se dirigeant vers la porte de sa chambre, elle se rendit compte qu’elle aurait un problème, et de taille: 9 cm. La longue promenade qu’elle avait promis à Erik se transformerait bien vite en torture si elle avait ses escarpins aux pieds! Qu’à cela ne tienne! Elle pris son manteau et descendit pieds nus à la réception de l’hôtel. Il y avait un SPA dans l’établissement, ils devaient bien avoir des mules! Quand Erik rejoignit Jaqueline, il s’arrêta et se mis à rire: les mules en toile blanche contrastaient avec le reste, mais pourquoi pas!

Ils se mirent à marcher vers la vieille ville et passèrent Slussen. Certes, Jaqueline avait les pieds à plat, mais le rythme n’était pas très rapide. On entendait un disgracieux clap-clap à chacun de ses pas. Certains se retournaient sur leur passage et chaque sourire encourageait secrètement Jaqueline. Erik était un peu géné mais finalement, il aimait bien la fantaisie Jaqueline, ca faisait longtemps qu’il ne l’avait pas vu si détendue.

Arrivés sur Södermalm, une terrasse de bar qui baignait dans le soleil leur ouvrit les bras. Jaqueline ne buvait rien dans les semaines, connaissant les effets peu flateurs de l’alcool sur sa réactivité les lendemains. Elle réflechit un quart de secondes et pris Erik par le bras, l’emmena vers une table à la terasse et lui dit d’un ton autoritaire “Je reviens”. Elle alla au bar et commenda deux bières. Quand elle ressortis avec les boissons à la main, Erik s’était installé à son aise. “Fantastique idée!”. Ils parlèrent de la journée, des conclusions, mais passèrent surtout tous leurs collègues en revue.

Une sonnerie retentit de la poche d’Erik: ils étaient en retard! L’organisateur de la soirée leur rappelait brusquement qu’il était plus que temps pour eux de retrouver les autres au restaurant. Jaqueline se rendit au bar pour régler l’addition et c’est quand le serveur lui dit le montant qu’elle se rendit compte qu’elle avait oublié son portefeuille dans sa chambre d’hôtel. Prise d’un culot qu’elle ne reconnaissait pas chez elle, elle fit son plus beau sourire et proposa au serveur de laver les verres qui étaient sur le comptoir pour rembourser sa dette. Comment refuser à une charmante dame, en robe classique et mules de bain de faire la vaisselle pour payer deux demis? Au bout d’un moment, Erik, s’inquiéta de ne pas voir revenir Jaqueline en terrasse et entra dans le bar pour voir où elle en était. Il éclata de rire en découvrant la scène: Jaqueline, les deux mains dans l’évier, qui faisait la plonge!

DSC05603

Tio – Dix (7)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 6 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Jaqueline klev ur tåget. Trots hennes försening ville hon ändå ta tid att ringa Gunilla och höra om allt var i ordning. Medan hon gick till hotellet där konferensen ägde rum ringde hon henne.

“- Gunilla här?

– God morgon, det är Jaqueline. Hoppas jag inte ringer för tidigt?

– Nej, nej, jag har precis kommit hem till dig och hälsat Kiki god morgon. Hur gick din resa?

– Du kommer aldrig att tro det, men Paul sms:ade mig. Helt otroligt! Jag måste träffa dig och prata, har du tid i morgon, när jag kommer och hämtar Kiki?

– Oh vad konstigt! Ja, absolut, du får berätta i morgon!

– Ska göra! Nu måste jag gå, Ha en bra dag!”

Jaqueline kom fram till hotellet, checkade in och gick in till konferensrummet. Första dagen handlade om att jobba med en ny strategi som berörde mer eller mindre (framför allt mindre) Jaquelines jobb. Hon suckade redan i förväg. Enligt dagordningen skulle höjdpunkten vara på eftermiddagen: grupparbete med redovisning inför hela sällskapet. Hon var inte rädd för det men hade alltid tyckt att det inte var effektivt. Jaqueline var en doer, som föredrog att testa sakerna än att debattera över för- och nackdelar under flera timmar. Detta konsensusbehov hade aldrig riktigt passat henne.

Hon satt sig längs back i konferensrumme och kände att telefonen vibrerade: ett sms! “Jag får bara skicka tre sms per dag, det är komplicerat. Om du lever ditt liv mer crazy hade DE lovat fler meddelande. Försök räkna till tio innan du pratar idag! Din Paul”. Han hade svarat! De kunde kommunicera med varandra! Vilken glädje! Men vad menade han med att leva mer crazy? Vem var dessa “DE” med stora bokstäver? Och räkna till tio innan att prata, det var en riktig utmaning för henne, men absolut värd ansträngningen!

Förmiddagen gick som planerat, utan att Jaqueline sa något. Hon undrade om hon fick pluspoäng för alla gångerna hon var på väg att säga något men förblev tyst? Det blev dags att äta lunch och sällskapet gick ner till restaurangen. Hon kände de flesta av deltagarna och Erik, en gammal kollega, valde att äta lunchen bredvid henne. De hade en gemensam nämnare och det var att någon i deras respektive familj hade tvingat de att ta hand om husdjur. För Erik var det hans dotter som lämnade både Chinchillas och ansvaret till honom när hon lämnade hemmet för att börja plugga. Erik startade samtalet med Jaqueline och undrade över Kiki. De pratade genom hela lunchen om allt och inget. Jaqueline kunde inte hindra sig själv att jämföra hennes liv med hans för att se vem hade det craziaste. Han hade en villa med trädgård, i någon medelstor stads förort, han var gift, hans barn hade flyttat hemifrån för pluggandets skull och han hade behållit chinchillarna. Den enda skillnaden hon kunde se var att när Erik kom hem fick han träffa sin fru. Jaqueline betraktade Eriks liv som rätt tråkigt. Men vad? Då var hennes liv också tråkigt? DE hade säkert rätt, hon var tvungen att ändra på det!

Grupparbetet började direkt efter lunchen. Åtta personer i ett litet konferensrum utan fönster skulle kläcka ett sätt att implementera den nya strategin. Eftermiddagen skulle säkert bli lång men hon skulle räkna till tio! Och även till tio tusen om det skulle ge henne en chans att kommunicera med Paul!


 

Jaqueline descendit du train. Malgré son retard, elle voulait prendre la peine de téléphoner à Gunilla pour savoir si tout était en ordre. Tout en marchant jusqu’à l’hôtel où la conférence aurait lieu, elle composa le numéro.

“- Gunilla à l’appareil?

– Bonjour, c’est Jaqueline. Je ne te dérange pas trop tôt?

– Non, non, je viens d’arriver chez toi et j’ai juste dit bonjour à Kiki. Ton voyage s’est bien passé?

– Tu ne devineras jamais, Paul m’a envoyé des sms! Incroyable, il faut que je te voie pour te raconter en détails, as-tu un peu de temps demain soir quand je passe chercher Kiki?

– Quoi? Mais oui, absolument, on en parle demain. Incroyable!

– Effectivement, je t’en dis plus demain! Je dois filer, bonne journée!”

Jaqueline arriva sur le lieu de la conférence, s’enregistra et se dirigea vers la salle. La première journée était composée de la présentation d’une nouvelle stratégie qui concernait plus ou moins (plutôt moins) Jaqueline dans son travail. Elle soupirait déjà à l’avance. D’après l’ordre du jour, le point culminant serait le travail en groupe de l’après-midi, avec un compte-rendu devant toute l’assemblée. Ca ne lui faisait pas peur mais elle avait toujours trouvé ca peu efficace. Jaqueline était une femme d’action, qui préférait essayé de nouvelles choses à la place de débattre le pour et le contre pendant des heures. Sur ce point, elle s’était toujours sentie étrangère dans le monde du travail dans ce pays si amoureux du concensus.

Elle entra dans la salle de conférence, s’assis tout au fond et lorsqu’elle s’assis, elle sentit son téléphone vibrer: un sms! “Je n’ai droit qu’à trois messages par jour, c’est compliqué. Si tu vis ta vie plus crazy, ILS m’ont promis plus de messages. Essaye de compter jusqu’à 10 avant de parler aujourd’hui! Ton Paul”. Il avait répondu! Ils pouvaient communiquer! Quelle joie! Mais vivre sa vie plus crazy, que voulait-il dire par là? Et qui étaient ces “ILS” en lettres capitales? Compter jusqu’à 10 avant de parler, c’était pour sûr un challenge, mais le jeu en valait la chandelle!

La matinée se déroula comme prévu, Jaqueline ne fit aucune intervention. Elle se demandait si toutes les fois où elle s’empéchait d’intervenir lui donnerait plus de points? L’heure du déjeuner arriva et l’assemblée se dirigea vers le restaurant. Elle connaissait la plupart des participants, et Erik, un collègue de longue date la retrouva et déjeuna à côté d’elle. Ils avaient plusieurs points communs, notamment le fait qu’un autre membre de leur famille leur avait imposés un animal de compagnie. Dans le cas d’Erik, il s’agissait de Chinchillas. Sa fille les avait voulu pour ses 13 ans et le jour où elle était partie faire ses études, la grande cage  ainsi que les obligations était restées chez Erik. Erik entama la conversation en lui demandant comment allait Kiki. Ils discutèrent pendant tout le déjeuner de choses et d’autres. Jaqueline ne pouvait s’empêcher de comparer sa vie avec celle d’Erik, qui des deux avait la vie la plus crazy. Il possédait une villa avec jardin dans la banlieue d’une ville moyenne, avait des responsabilités au travail, il était marié et ses enfants avaient déménagé dans d’autres villes pour leurs études, Erik avait gardé les Chinchillas. La seule différence qu’elle pouvait constater était que Paul était décédé alors qu’Erik retrouvait sa femme quand il rentrait chez lui. Pour le reste, elle considérait que la vie d’Erik était bien conforme aux normes et de ce fait, ennuyante. Quel coup! Elle se rendit compte qu’elle trouvait sa vie À elle ennuyante! ILS avaient raison, il lui faudrait changer les choses!

Le travail en groupe commenca après le déjeuner. Par groupe de huit, ils devraient pondre une méthode de mise en place de la stratégie, le tout enfermés dans une petite salle de conférence sans fenêtre. L’après-midi s’annoncait long, mais elle compterait jusqu’à dix! Et même jusqu’à dix milles si elle ca lui permettait de communiquer plus avec Paul!

2014_IMG_2253 - Kopia

Förseningen – Le retard (6)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 5 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Jaqueline satt på tåget och tittade på hennes mobil sedan resan hade börjat. Ju mer hon tänkte på det, desto mer irriterad blev hon på Paul. Om han hade haft den möjligheten att kommunicera, varför hade han inte använt den tidigare? Hon hade känt sig så ensam, själv med Kiki. Med vad skulle hända om hon svarade på meddelandet? Om Paul kunde skriva, kunde han kanske läsa också! Hon skrev ett sms: “varför skrev du inte tidigare till mig?”

Hon var otålig och kunde inte sitta still. De flesta av vagnens passagerarna sov, oftast i obekväma ställningar. Några snarkningar hördes, skandal i den tysta första klassen! Tåget saktade ner och stannade. De var mitt ute i ingenstans. En rösta började höras ifrån högtalarna och den förklarade att det var signalfel. Inte något att bli förvånad över tänkte Jaqueline. Några suckade till. Jaqueline var tvungen att hitta på något konstruktivt för hennes hjärna, om hon ville överleva väntan både efter Pauls svar och efter att tåget skulle köra vidare. Hon började lyssna på podcasten om Djingis Kahn som Paul hade tipsat om och lät sig vagga av historikernas röster.

Tåget började rulla vidare. Rösten i högtalarna mumlade några ursäkter och meddelade cirka 30 minuters försening. Jaqueline informerade hennes kollegor om förseningen och somnade så småningom. Hon hoppades att hon inte skulle bjuda hela vagnen på en dregelspektakel under sömnen. Rösten väckte alla resenärer när tåget närmade sig slutdestinationen. Hon öppna ögonen och tittade direkt om hon hade fått svar. Ingenting. Paul var tyst.


 

Jaqueline était assise dans le train et observait l’écran de son téléphone depuis le début du trajet. Plus elle y pensait, plus elle se sentait devenir furieuse après Paul! S’il avait cette possibilité de communiquer, pourquoi ne l’avait-il pas utilisée plus tôt? Elle s’était sentie si seule et abandonnée avec Kiki. Et si elle répondait au message? Après tout, si Paul, de là où il était, pouvait lui écrire, il pouvait aussi certainement lire! Elle composa un sms: “Pourquoi ne m’as tu pas écrit plus tôt?”.

Elle ne tenait pas en place sur son siège. Les autres passagers étaient pour la plupart assoupis dans des positions disgracieuses. Quelques ronflements se faisaient entendre, le comble de la première classe. Le train se mit à ralentir puis s’arrêta. Ils étaient en rase campagne. Les haut-parleurs se mirent à grésiller et la voix annonca un problème de signalisation. “Ah tiens, pour changer…” pensa Jaqueline. Des soupirs se firent entendre dans le wagon. Jaqueline devait s’occuper l’esprit, sinon elle perdrait patience rapidement, entre l’attente de la réponse de Paul et la remise en marche du train. Elle se mis à écouter le podcast sur Djingis Kahn dont Paul avait parlé et se laissa bercer par les voix des deux historiens.

Le train s’ébranla enfin et la voix annonca, après quelques vagues excuses, un retard d’environ 30 minutes. Après avoir prévenu ses collègues de son retard, Jaqueline s’assoupis à son tour. Elle avait pris soin de caler sa tête: elle voulait éviter d’offrir le spectacle d’une descente de bave aux autres passagers du wagon. La voix réveilla tout le wagon lorsque le train s’approcha de la destination finale. Elle ouvrit les yeux et regarda directement si elle avait recu une réponse. Rien. Paul était silencieux.

tåg

Meddelandet – Le message (5)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 4 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.

 


 

Jaqueline hade gått upp för en halv timme sedan. Hon hade förberett sig och tittat diskret i tvättstugan efter Kiki. Trots att hunden var ung avskydde han gå upp tidigt på morgonen och som vanligt, han ignorerade henne. Jaqueline var glad att kunna räkna med Gunillas hjälp. Gunilla var en gammal vänina, som bodde i byn. Hon, som hade liksom Jaqueline förlorat sin man, hade nyss blivit pensionär och att ta han dom Kiki om dagarna hade varit hennes räddning mot tristessen. När Jaqueline åkte flera dagar fick Kiki bo hos Gunilla dygnet runt.

Jaqueline var nästan redo. Hon kollade att hon hade med sig det nödvändiga: dagordning för konferensen, halsbandet och siddensjalen hon skulle bära samt hennes necessär, version kompakt. Hennes tågbiljett hade hon i mobilen och busskortet var laddat med tillräckligt med pengar för att åka fram och tillbaka till stationen ett antal gånger. Även om hon fick åka taxi föredrog hon kollektivtrafik. Hon gillade att sitta på bussen och titta på folk och föreställa sig vart de åkte och hur var deras liv.

Mobilen, som låg på byrån i entrén lyste, hon hade fått ett meddelande. “Du glömmer att ta med din plånbok! Din Paul”. Hon var tvungen att läsa sms:et flera gånger för att vara säker att hon hade förstått det hon precis hade läst. Det stämde, hennes plånbok låg på köksbordet, hon höll på att glömma den där! Men hur kunde hon ha fått ett meddelande från Paul? Hon hade sagt upp hans abonnemang efter hans bortgång och hade kastat telefonen. Hur var detta möjligt?

Tiden gick och om hon ställde sig för många frågor skulle hon missa sin buss och sitt tåg. Hon tog på sig skorna och kappan och lämnade huset. När hon satt på bussen plockade hon upp meddelande igen och var stum av förvåning. Var det någon som förföljde henne? Meddelandet kom ju från Pauls nummer, men kunde någon vilja henne illa? Hon bytte transportslag och satt sig på tåget. Frukosten serverades. Hennes telefon lyste igen, nytt meddelande. “Det finns ett nytt podcastsavsnitt att lyssna på, som handlar om Djingis Kahn, det kommer du att gilla! Tåget kommer att vara 35 minuter försenat, du borde ringa dina kollegor. Din Paul”. Vad var detta för någonting? Hon tittade i appen för att se om podcastens avsnitt fanns och till hennes förvåning fanns det drygt en timme diskussion om den mongoliske härskare tillgängligt! Men tåget? Hennes resa gick ju som planerat så länge, även om hon hade en bra bit kvar. Hon var fundersam.


 

Jaqueline était levée depuis une demie heure. Elle s’était préparée et avait entrouverte la porte de la buandrie pour jeter un coup d’oeil à Kiki. Malgré son jeune âge, le chien détestait sortir de bonne heure et comme à son habitude, il avait ignoré Jaqueline. Jaqueline était soulagée de pouvoir compter sur Gunilla, une amie de longue date qui habitait dans le bourg, pour s’occuper de Kiki. Gunilla, veuve elle aussi, était retraitée depuis peu de temps et s’occuper de Kiki dans la journée était sa bouée de sauvetage pour se sortir de l’ennui. Lorsque Jaqueline partait plusieurs jours, elle prennait le chien chez elle pour la nuit.

Jaqueline était presque prête et elle vérifiait qu’elle avait l’indispensable dans son sac: l’ordre du jour de la conférence, le colier et le châle qu’elle porterait plus tard ainsi que son nécessaire de toilette, version voyage. Elle avait son billet de train en forme de sms dans son téléphone et sa carte de bus était chargée, de quoi faire quelques aller-retours entre chez elle et la gare. Même si elle avait la possibilité de commander un taxi, elle préférait prendre les transports en commun quand elle en avait le temps. Elle adorait observer les gens et se demander où ils se rendaient et quel genre de vie ils avaient.

L’écran de son téléphone posé sur le meuble de l’entrée s’éclaira: elle avait recu un message. “Tu oublies de prendre ton porte-feuille! Ton Paul”. Elle du relire le message plusieurs fois pour être sûre de comprendre ce qu’elle venait de lire. Effectivement, elle était entrain d’oublier son porte-feuille sur la table de la cuisine, mais comment pouvait-elle recevoir un message de Paul? Elle avait résilié son abonnement quelques temps après son décès et jeté le téléphone, comment était-ce possible?

L’heure tournait et si elle se posait trop de questions, elle allait rater son bus et son train. Elle enfila ses chaussures et son manteau et quitta la maison rapidement. Une fois dans le bus, elle relut le message. Elle était époustouflée. Est-ce que quelqu’un l’épiait? Le message provenait bien du numéro de Paul, mais pouvait-elle être la cible d’une malveillance? Elle changea de mode de transport et s’assis dans le train. Le petit déjeuner lui fut servit. Son téléphone lui indiqua un nouveau message: “Il y a un nouveau podcast de disponible qui parle de Djingis Kahn, tu devrais aimer! Le train va être en retard de 35 min, tu devrais prévenir tes collègues. Ton Paul.”  Qu’est-ce que c’était que cette histoire? Elle vérifia dans l’app pour voir si le podcast auquel le message référait exsitait et à sa stupéfaction, oui! Il y avait un podcast de plus d’une heure disponible à l’écoute! Mais le train? Son voyage se déroulait comme prévu jusqu’à présent, même s’il lui restait un bon moment de trajet. Elle était perplexe.

2014_IMG_7951 - Kopia

Resan – Le voyage (4)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 3 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Jaqueline och Kiki hade gått långsamt tillbaka från stranden. När de kom fram till huset la Jaqueline märke till att träden började gulna. Snart skulle hon behöva kratta löv i trädgården. Kiki gick direkt in till tvättstugan och la sig i sin korg. Han älskade detta rum på grund av det låga fönstret. Det var perfekt för honom för titta ute, när han var själv hemma på dagarna. Jaqueline gav honom mat, bytte hans vatten och önskade honom god natt med en liten klapp på huvudet. Hunden pepp tillbaka som en liten kut.

Jaqueline gick ut och stängde dörren. Hon letade efter sin mobil i fickan. Klockan var redan nästan 21h och veckarklockan skulle ringa 5h15 i morgon bitti. Det var verkligen dags för henne att packa inför den tvådagars konferens hon skulle till. Hon var tvungen att klä sig både professionellt och praktiskt: det var inte ens frågan om att ta en stor resväska med sig. Inte heller frågan om att ge de andra en chans att tycka synd om henne. Sedan Paul gick bort möttes hon ofta av dessa medlidande blickar och avskydde det. Hennes taktik var att se oförskämt bra ut. Hon var glad att ingen kunde se henne just nu, iklädd i gråa och slitna mjukisbyxor…

Hon gick igenom garderoben och valde en svart och klassisk klänning. Den skulle funka bra med en strikt kavaj på dagarna och med en blå sidensjal på middagen. Hon undrade om hon behövde ett ombyte för andra dagen eller om en accessoar skulle räcka för att klä om klänningen. Hon mindes att hon hade kommit hem totalt förkyld av förra konferensen, så det fanns få risker att svettas så mycket. Hon plockade en stor halsband som hon skulle bära på dag nummer två. Den skulle fånga blickarna av hennes eventuella betraktaren. Valet för skorna gick fort. Hon hade en favorit par av klackskor, som gav henne självsäkerhet, kvinnlighet och framför allt samma längd som hennes kollegor. Hon hade noterat sedan flera år tillbaka att den detaljen sparade henne onödiga ansträngningar för att få sin röst hörd.

Hennes väska var packad, hennes vanliga kvällsoro hade nästan försvunnit, kvar för henne var bara att lägga sig och möta Paul för en kort stund i hennes drömmar.


 

Jaqueline et Kiki étaient rentrés tranquillement de la plage. En arrivant à la maison, elle remarqua que les arbres du jardin commencaient à jaunir. Il lui faudrait bientôt ramasser les feuilles. Kiki alla directement dans son panier situé dans la buandrie, il aimait cette pièce, qui avait une fenêtre plus basse que toutes les autres de la maison et par laquelle il pouvait regarder ce qui se passait dehors, lors des journées qu’il passait seul. Jaqueline lui donna son bol de croquettes, lui changea son eau et lui souhaita bonne nuit en lui tapotant la tête. Le chien lui répondit d’un petit glapissement.

Jaqueline referma la porte et chercha son téléphone dans sa poche. Il était déjà près de 21h et le réveil sonnerait à 5h15 le lendemain matin. Il était grand temps de préparer son sac pour le déplacement de deux jours qui était prévu. Elle devait être à la fois professionnelle et pratique: hors de question de se trimballer une grosse valise ni de laisser aux autres une possibilité de penser qu’elle se laissait aller depuis le départ de Paul. Ces regards compatissants qu’elle croisait de temps en temps réveillaient en elle une espèce d’injustice: elle ne voulait pas être traitée en victime, mais persone ne lui demandait son avis. Sa tactique était donc de paraitre irréprochable, sur tous les plans. Si quelqu’un l’avait vue en ce moment, attirée de son jogging gris d’au moins quinze ans…

 

Elle parcoura son dressing-room des yeux et choisis une robe noire, classique, qu’elle accompagnerait d’une veste stricte lors des réunions de la journée et d’un châle en soie bleue pour le repas du soir. Elle se posa la question de savoir si elle prendrait une autre tenue pour le deuxième jour, ou bien un nouvel accessoire pour déguiser la robe noire. Elle se remémora la dernière conférence à laquelle elle avait participé et se souvint qu’elle était rentrée enrhumée. Peu de risques de transpirer, elle choisit donc un colier extravagant, qu’elle porterait le deuxième jour. Il détournerait l’attention de ses observateurs, s’il y en avait. Le choix des chaussures fut vite fait. Elle avait une paire d’escarpins favoris, qui lui donnaient de l’assurance, une féminité hors pair et surtout la même taille que ses collaborateurs. Elle avait noté lors de ses longues années d’expérience que ce détail lui évitait de mener des combats inutiles pour se faire entendre.

Son sac était prêt, son habituelle angoisse du soir était apaisée, il ne restait plus à Jaqueline qu’à se coucher et retrouver Paul pour un court moment dans ses rêves.

2014_IMG_79122 - Kopia

Kontraster – Constrastes (3)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 2 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Hon satt här, på strander och grät utan att kunna kontrollera sig. Allt kändes så meningslöst då hon inte kunde dela det med Paul. Kiki behövde henne och tvingade henne att gå upp varje dag, hon var medveten om det. Även om hunden sprang på stranden mer levande än nånsin kände Jaqueline en stor tomhet inombords. Hennes långa arbetsdagar hindrade dock henne att tappa helt fattningen. Hon var precis rätt person på rätt plats på jobbet och hon gillade dynamiken som fanns på hennes arbetsplats. Hennes privatliv ekade tomt i jämförelse med hennes välfyllda dagar. Som ikväll, på stranden. Paul hade säkert sagt något ironiskt om denna fantastiska men riktigt banala solnedgång.

Som om han visste vilka tankar vandrade i Jaquelines huvud, kom Kiki närmare henne, satt sig framför henne och tittade på henne. Jaquelines ögon fylldes med tårar och snart kunde hon inte längre se honom skarpt. Han barkade för att berätta att det var dags att röra på sig. Hon, som var så inflytanderik på dagarna lät en hund bestämma över hennes privatliv.


 

Elle s’était assise là, sur la plage et pleurait sans pouvoir se contrôler. Tout lui parraissait si inutile depuis qu’elle ne pouvait plus rien partager avec Paul. Kiki avait besoin d’elle au quotidien et l’obligeait à se lever tous les matins, elle le savait. Même si il galopait plein de vie sur la plage en ce moment, Jaqueline se sentait vide et inutile. Ses longues journées au travail l’empêchaient cependant de perdre complètement le cap. Elle était exactement la bonne personne pour cette position et avait toujours aimé le dynamisme de son travail. Les journées pleines d’activités rendaient les soirées encore plus vides. Comme ce soir, sur la plage. Paul aurait certainement fait un commentaire ironique sur ce coucher de soleil magnifique mais ô si banal.

Comme s’il savait quelles pensées hantaient  Jaqueline, Kiki se rapprocha, s’assit devant elle et la regarda fixement. Les yeux de Jaqueline se brouillaient de larmes tant bien qu’elle ne voyait plus le chien distinctement. Il aboya, comme pour annoncer qu’il était temps de bouger. Elle qui était si influente dans la journée, elle laissait le chien décider de sa vie privée.

14_beach - Kopia

Schack – Echec (2)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 1 here and if you miss the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


 

Solen sken in i verandan och Jaqueline hade precis suttit sig i sin favorita fåtölj. Den olästa damtidningen väntade på bordet och hade sällskap av ett varmt te. Dagen hade varit lång på jobbet, hon var trött och ville bara läsa om oviktiga saker som smink, höstmode, enkla recept och självförtroende för unga kvinnor. I hennes ögon, var det sistnämnda oviktigt då unga kvinnor behärskade ämnet idag som Kasparov kunde schack. Hon hade sedan länge kommit in i tantåldern men hon brydde sig inte. Inte så mycket var värt att bry sig efter Pauls bortgång.

Hon hade hunnit bläddra i tidningen fram till artikeln som hela framsidan hade skrutit om: maten som bränner fett. Efter så många försök att tappa den nu trettio år gamla gravidkilona hade hon lösningen: vinäger. En grupp forskare från Japan hade lyckas bevisa att mös som hade druckit vinäger hade svårare att ackumulera kroppsfett. Hon drömde redan om sitt glas vinäger innan varje måltid, måltider som kunde nu bli pantagrueliska!

Hon drömde sig bort i maten när Kiki kom springandes med koppeln mellan tänderna. Han satt sig bredvid henne och viftade hårt med svansen. Hon visste att det skulle komma men hon ville skjuta fram kvällsrundan. Hon ansträngde sig för att ignorera Kikis blåa blick och tog en sipp av sitt te. Kika la huvudet på hennes knä och pep som en liten kut. Hon la tillbaka koppen på bordet och bläddrade sig fram i tidningen: Tre effektiva övningar för snygga armar. Hon ville undvika Kikis blick men var tvungen att le åt hans charm: den hunden kunde göra sig förstådd, bara med en blick och ett litet ljud. Hon kapitulerade.

Jaqueline, med en växande oro i bröstet, gick genom dörren efter Kiki. Han hade slängt sig ut så fort hon hade öppnat dörren och hon undrade var han hittade all energi ifrån. De tog cykelvägen i riktning mot stranden. Det var inte bara oron som fick henne att kisa. Solen var låg, varm och stark, trots att sommaren gick mot sitt slut. Så fort de kom in på stranden släppte hon Kiki fri. Han sprang fram och tillbaka, som i en tävling mot en osynlig lekkamrat. Jaqueline satt sig i sanden, på ett mysigt ställe i lä men hennes hjärta klappade fort. Dessa kvällstankar snurrade runt i hennes huvudet och hon visste inte hur hon skulle sortera dem. Kiki hade nu hittat en pinne, som han transporterade fram och tillbaka. Stranden var ödslig. Men kan man höra någon annans gråt än sin egen i en ensam plats?


 

Le soleil rayonnait dans la véranda et Jaqueline venait de s’asseoir dans son fauteil favoris. Un magasine l’attendait sur la table et une tasse de thé lui faisait compagnie. La journée au travail avait été longue. Jaqueline était épuisée et elle voulait lire des choses futiles sur le maquillage, la mode de l’automne, la cuisine simple et la confiance en soi chez les jeunes femmes. À ses yeux, les jeunes filles de maintenant n’avaient guère besoin de lecon en confiance en soi, ca aurait été comme apprendre les règles du jeu d’échec à Kasparov. Elle avait depuis longtemps passé le cap d’être une jeune fille mais elle s’en moquait. Plus grand chose ne valait la peine après le départ de Paul.

Elle avait déjà tourné quelques pages du magasine quand elle tomba sur l’article dont le magasine parlait en couverture: la nourriture qui brûle la graisse. Après trente ans d’essais infructueux pour perdre ses derniers kilos de grossesse, elle avait enfin la recette: le vinaigre. Un groupe de chercheurs japonais avait prouvé que des souris ayant bu du vinaigre n’arrivaient plus à accumuler la graisse. Jaqueline révait déjà de son verre de vinaigre avant chaque repas, repas qui se feraient désormais pantagruéliques!

Elle songeait à tous ces repas quand Kiki arriva en galopant, la laisse entre les dents. Il s’assit à côté d’elle et remuait la queue. Elle savait que cela devait arriver mais elle voulait tant repousser cette dernière sortie de la journée. Elle s’efforcait d’ignorer le regard bleu de Kiki et pris une gorgée de thé. Kiki posa sa tête sur ses genoux et émis en son de bébé phoque. Elle reposa la tasse sur la table et tourna la page du magasine: trois exercices rapides contre les bras démusclés. Elle voulait vraiment éviter le regard de Kiki mais était obligé de sourire face à son charme: ce chien réussissait à se faire comprendre, à l’aide d’un simple regard et d’un petit bruit. Elle capitula.

Jaqueline, avec une angoisse qui lui montait dans la gorge, passa le seuil de la porte après Kiki. Il s’était jeté dehors dès que la porte avait été entrouverte et elle se demandait d’où il puisait toute son énergie. Ils prirent la piste cyclable en direction de la plage. Elle fronca les sourcils, mais pas seulement à cause de son angoisse. Le soleil était bas, chaud et puissant, malgré l’annonce de la fin de l’été. Dès qu’ils arrivèrent sur la plage, Jaqueline détacha Kiki, qui se mis à parcourir la plage ventre à terre, en compétition avec un adversaire invisible. Jaqueline s’assis dans le sable, dans un confortable endroit à l’abris du vent mais son coeur battait la chamade. Ses pensées du soir revenaient et tournaient dans sa tête. Elle ne savait pas comment les trier. Kiki avait trouvé un bâton, qu’il transportait de long en large. La plage était déserte. Pouvait-on entendre les pleurs de quelq’un d’autre que soi même dans un lieu si solitaire?

14_sand - Kopia

Le chien – Hunden (1)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination.


 

Det var redan över fem år sedan som Paul hade gått bort men Jaqueline hade aldrig kunnat vänja sig vid det. Hon hade aldrig kraften att tränga tillbaka sucken som kom upp till hennes hals varje gång hunden väntade vid dörren för att gå ut en sista runda för dagen. Det var samma sak varje dag.

Huskyn var fyra månader gammal när Paul tog hem honom. Valpen, en frisk husky, var en av Pauls idé och hon hade inte fått säga sitt. Hon tyckte att det bara var besvärligt, att hunden var som en fotboja för deras frihet. Paul hade kallat honom för Kiki, enbart för att han tyckte att detta löjliga namn var roligt. Så fort valpen hade flyttat in hade han med detsamma röjt ordentligt i hallen. Paul skrattade varje gång han såg Kiki leka med skor och Jaqueline fick bara acceptera den söta valpen, med sina ljusblåa ögon. Det tog tid för henne att vänja sig vid hundens närvaro i hemmet. Hon gillade dock Kikis enkla sätt att hälsa den välkomna tillbaka efter en dags arbete.

Sen blev Paul sjuk. Deras vardag ändrades från en dag till en annan med många sjukhusbesök. Besöken blev längre och längre och det sista kostade Paul livet. Han hade kämpat men han förlorade den sista kampen utan att kunna säga farväl till sin fyrbenta vän. Jaqueline tog hand om hunden och uppskattade Kikis närvaro, nu att hon var ensam utan Paul för att ta itu med livet. Hon levde med sin sorg och fick vardagen att rulla på men varje kväll var det samma refräng: hon var tvungen att ta Kiki ut för en sista promenad. Hon lyckades inte förstå varför hon hatade så mycket ögonblicket när hunden skulle komma till henne med kopplen i käften. Att vara ensam i naturen med djuret påminde henne så starkt om hur ensam hon var och om hur mycket hon saknade Paul. Natten kom mot henne, laddad med en skrämmande last av sorg. Vem skulle ta hand om Kiki när hon skulle möta Paul igen?


 

Cela faisait déjà plus de cinq ans que Paul était parti mais Jaqueline ne s’y était encore pas faite. Elle n’avait jamais la force de repousser les soupirs qui lui encombraient la cage thoracique à chaque fois que le chien attendait à côté de la porte pour la sortie du soir. C’était comme ca tous les jours. 

Le husky avait 4 mois quand Paul l’avait rammené. Ce chiot, un vigoureux husky, avait fait son entrée dans la famille à l’initiative de Paul et elle avait du s’incliner. Elle n’y voyait que des inconvénients, le chiot n’était pour elle qu’une entrave à leur liberté. Paul l’avair prénommé Kiki simplement parce que ce nom ridicule le faisait rire. Dès son entrée dans la maison, Kiki avait mis le couloir sans dessus dessous. Paul riait aux éclats de le voir jouer avec les chaussures et Jaqueline avait bien du admettre que le chiot était attachant avec ses yeux bleus clairs. Ca lui avait pris du temps de s’habituer à la présence du chien dans le foyer. Elle appréciait cependant la simplicité et la fidélité que Kiki avait de les acceuillir le soir lorsqu’ils rentraient du travail.

Et puis Paul était tombé malade. Leur quotidien avait été boulversé par des visites à l’hôpital, visites qui se firent de plus en plus longues et dont la dernière fut fatale. Paul avait luté mais s’était finalement incliné sans avoir pu dire au revoir à son fidèle compagnon à quatre pattes. Jaqueline avait pris le relais pour s’occuper du chien, et elle appréciait sa présence, elle qui devait désormais faire face à la vie sans Paul. Elle remontait la pente mais chaque soir, c’était le même refrain: il fallait sortir Kiki. Elle n’avait jamais réussi à comprendre pourquoi cette sortie nocturne la troublait tant mais elle haissait le moment où le chien venait vers elle avec la laisse dans la gueule. Se retrouver seule avec la bête dans la nature lui rappelait trop combien elle se sentait seule et combien Paul lui manquait. La nuit lui apportait des angoisses sans noms qu’elle redoutait. Qui allait s’occuper de Kiki quand elle irait retrouver Paul?

14_hund - Kopia

Rouge

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination.

Den kvällen efter jobbet hade varit lagom kul. Eller lagom okul beroende på hur man valde att se det. Jag var precis där: av en helt vanlig kväll kunde jag göra precis vad som helst. Antigen ett helvete som jag skulle kunna berätta om till höger och vänster, beklaga mig, måla en jätte mörkt svart tavla över hur allt elände jag hade varit tvungen att ta itu med. Episoden på ICA hade liknat en matkö i URSS på åttiotalet. Och inte bara det, utan även det cykellåset, som alltid krånglade när det var som mest bråttom. För just det, så klart skulle det regna ett helt hav på mig när det var dags att cykla hem. Och alla dessa människor som inte höll sig till rätt sidan av sträcket på trottoaren, dessa linjetalibaner som aldrig förstår sig på vilken sida man ska gå och vilken sida man ska cykla. Eller kanske de förstår detta mycket väl och bara vill störa mig. Mig och alla andra som jag som har uppfattat att ordning och reda är modern till allt liv på jorden. Precis så där hemskt hade min kväll varit.

Eller så valde jag att vara glömsk, som en för tidig resa till min gamla jag. Ingenting hade hänt. Allt ont leder till något gott. Men var det verkligen ont det jag hade upplevt? Tillsammans med denna tanke hörde jag en liten tantröst i mitt huvudet som sa till mig “Du är ju så bra, gör bara saker som för något positivt med sig, livet är för kort för att ha tråkigt”.

Så jag gick på balkongen och plockade små tomater. En efter en la jag den i min mun och med en snabb käkrörelse exploderade de. Ett fyrverkeri av sötma! Så söt att alla godis i världen smakade kall vattenkok broccoli.

Cette soirée avait été plutôt moyenne. Plus j’y réflêchissais, plus j’arrivais à la désigner de mauvaise. C’était une facon de voir les choses. Je pouvais faire de cette soirée la pire depuis la création de l’humanité. J’aurais pu en parler à droite et à gauche, me plaindre auprès de gens attentifs et compatissants, peindre un tableau noir foncé de mon existence sur la terre ce soir là. L’épisode au supermarché avait été comparable, voire pire quand j’y repense, aux queues de ransonnement en URSS dans les années quatre vingts. Si seulement ca n’avait été que ca! Mais non! le cadenas de mon vélo avait aussi été obligé d’en faire des siennes. Et puis tous ces gens qui ne savent pas de quel côté du trottoir il faut qu’ils marchent. Ces talibans des lignes blanches. Peut-être qu’ils le savent en fait? Peut-être qu’ils le font exprès pour empoisonner la vie aux personnes comme moi, qui ont compris que l’ordre est l’origine de la vie sur terre. Ma soirée avait vraiment été si horrible que ca.

Je pouvais aussi choisir de faire un voyage en avant dans le temps et de devenir mon moi de plus tard, raisonablement amnésique pour oublier ces évènements. Il ne s’était rien passé. Tout ce qui est négatif apporte du positif. Mais avais-je vraiment vécu quelque chose de négatif? En même temps que j’entendais résonner cette phrase dans ma tête, j’entendis une petite voix me murmurer “tu es la meilleure, ne fais que des choses qui te font du bien, la vie est trop courte pour s’enquiquiner!”.

Alors je suis allée sur le balcon, et j’ai ceuillis des tomates. Je les ai mises une par une dans ma bouche et les explosais d’un geste vif de la machoire. Un feu d’artifice de sucre! Si sucrées que tous les bonbons du monde avaient le même goût que des brocolis froids cuits à la vapeur.

tomater - Kopia

New category

Hello my fellow readers!

My imagination is working hard nowadays. I am dreaming of a lots of things and one of them is maybe to write some novels/stories/things. Every post on here is from now not only about my life, but even about my observations and imagination. I would appreciate some (nice) critic and you will find this kind of story-posts under the category “stories”.

Since it is easier for me to write in french or swedish than in english, I will for now write in these two first named langages. As you know is English my fourth foreign langage, so I won’t pretend be (even an amator) writer in English.

I hope you will enjoy, but as the rest of the blog, I write on here without any pretention to “be someone” or so. I just feel creative for now.