Green

Saturday on earth, good morgning!

Babys don’t know the difference between week ends and weeks but it doesn’t matter really. Z woke up at 6 as every day and ate and then we ate breakfast and took a walk in Uppsala. This is funny, but we have been living here in 2,5 years and today, we walked in places we never were before. And the sun shined hard, even if the wind was icy.

When we came home, I got a creative feeling and when Z was quiet, we made prints from her hand and foot, and it was not that easy. She doesn’t want to open the hand on commando and when we came to the foot, she was tired of our (mine) creative minds. Then, we got to washe like everything. Ah well, we have 1 print of each part.

My stomach is calling for some food, so I will go to the kitchen and try to put something together. Have a nice saturday!

IMG_20170325_111518_573

6 och 11

Friday today, a very sunny one! And as usual, it is bubble friday in our family. And today, we will celebrate at least two things: 6 and 11.

6. Because M and I have been married in 6 months today. This is very lovely and I remember this day as one of the best of my life. It is to me an honnor to be M’s wife and I am very proud of the little unit we’ve built.

11. Because Z is 11 weeks today. She changed so much from the day she was born! She is an obvious part of our family. She is very determined and shows her feelings very clearly, both when she is happy (she is laughing now! not only smiling!9 and when she is not. Yesterday, we were at the babyrythmic at the library and she did not want to be there obviously. The first time, she was curious, a bit intimitated, but yesterday, she was almost angry.

The positive thing when you have a baby, is that you are up early and have a long day ahead. For us, the day begins at 6 (and ends at 21), with a hunfry little girl and after she has eaten, it’s playtime for her and breakfast time for me. This morning, she wanted to sleep, but you know, you are really tired, but you don’t want to miss a thing. To solve this, it’s easy to put her in the trolley and go for a walk. Which I did. I observed a lots of funny things. Men in lycra change bicycle with roller-nordicski, which is pretty dangerous (no brake). Kids play “cache cache” by laying on the floor, no moving and hoping no one will see them. Grandparents are driving trolley with so much precautions. Students are bicycling to school without any hurry.

Now, I will try to make a little something for our bubble friday tonight. Let’s see what it will be! Have a good day!

DSC_0476

Manual work

Today,  I found some time to sew.  My mother knitted a gigoteuse in whool. This is a very practical piece of clothes but this in whool was not very stabil around the arms. 

Sorry, all the pictures will be in the wrong direction. 

So I found the rests of bedsheets which are soft and in matching colors and designed an inner piece.

And sew it…

And then sewed it into the gigoteuse. Voilà!

During the afternoon,  I took a powerwalk with my new mumfriends and honestly,  I’m all sore now! Z is still sleeping,  good for her! And thanks Z to allow me to take my shower when we came back home!

50-50

Friday at home. Z turned 10 weeks this morning. It feels like she has been with us for ever.

I’ve now been at home from work 14 weeks. The first 4 weeks, I was waiting for Z to show up and then 10 next weeks, it has been a discovery of this little girl plus for me the start of coming back in my normal shape. Without going in too much details, the birth went pretty well for me, but after 9 months of carrying a stomach which is getting bigger and bigger, my stomach and back have a long way to be in shape again. I’ve started some exercises but honestly, it is for me difficult to take 20 minutes per day and do them. I just hate it. I’ve been taking pretty many walks, mostly to make things than just with the goal to go. I hate to walk without a purpose. I still have my goal: to run 10 km in 50 minutes when Z will be 1 year old. The other day, I took a long walk (more than 10 km) and put some running in it (run one minute and walk 4 minutes). I was pusching the strolley as well, so it was very challenging. It was the very first time I was running, and it felt like my legs were very weaks. I did not pee on myself, which is one of my biggest fears for the future after the birth.

But… Today, two days after my long walk, I feel in my back that I have difficulties to hold myself straigth. I really need to make these exercices for the back and stomach, but well… Where is my motivation?

I’ve also been swimming and it went pretty well, except for my breath. I need to train up my heart again, but it will be ok.

Another thing that will change soon: I will go back to work 5 months earlier than planned. And I (and the whole family) are happy with that. I am incredibly thankful that M’s and my employers give us the possibility to do so. M and I will work 50% each every week. This will give us the opportunity to spend as much time with Z during her whole time before she begins the preschool. Of course, this is only possible because I don’t breastfeed her anymore (I stopped when she was 2 weeks) and because I feel strong enough in my body to work 2 to 3 days a week. This is not given to everyone. To me, this is the real face of parity. M and I will have as much insight in Z’s development. Right now, this is heartbreaking when something new happens during the day and M misses it. I also think that we will even more enjoy “adults discussions”and passionate work during our working days and free time when we are at home with Z. Everyone is different, but for me, a whole week at home with Z when M is working is a bit too long. On thursday, I feel restless and Z still needs her quiet, sleep and so on.

To be at home with your baby is incredibly possible in Sweden, compared to other parts of the world. I have France as comparison and I can tell that I am very happy to be a mum in Sweden for that. I do think though that it exists a lots of fake informations going on the internet (not only in the world of Dj Trump.et…). For a kid in Sweden, you have 480 days to share between the two parents, with 90 days that are fixed for each parent. The parent who doesn’t give birth gets 10 days when the baby is born. Most of the time, the mum stays at home the first period and then the other parent is at home. From all the people I know, I don’t know one family which shared the parental leave so early as we do. It may for sure have to do with the baby needing the mum for the breastfeeding. OR if it is not the reason, I hope we did not miss anything. Because it is a jungle… You have your 480 days to share between the two parents, the preschools maybe do not have place for your kid when you want, there is a lots of vacations from school you have to think of and as we, you may not have an easy babysitter closed to you, that you can call quickly. You even have to think of your retirement money, of the sickness money and in general, how much money you are willing to get to make your budget go round. And this is one missunderstanding that travels on the internet: you are NOT getting 80% of your whole salary when you are at home with your kid. Well, yes, you are getting if IF 1) you are taking 7 days of parental money a week 2) your salary is under the roof the social security pays 3) you only get it for 300 days of the 480, for the 180 days left, you get 18 euros a day. I don’t know anyone making the 3 things working together.

Of course, most of people get kids because they want it, so did we. We knew these consequences and the happiness to have Z in our life is bigger than that, and we have good financial conditions since a while, so no arm on us. But think of that when you are believing all what is on FB.

To me, working 50% will give me another wonderful possibility: I will not need to find an excuse for not training half of the week ;)

 

DSC_0435

Chez Gaston (18)

This is a part of my project “Stories” – No one in the following text exists but in my imagination. You can read part 17  here and if you missed the previous parts, you can find all of them in the caterogy “Stories”.


Jaqueline gick i raskt takt mot Chez Gaston. Hennes hjärta slog rätt fort, hon var nyfiken på personen hon skulle träffa där och vad den hade att berätta för henne. Paul hade meddelat att hon behövde leva mer crazy, kanske hon skulle få lite hjälp på traven? Chez Gaston var en opretentiös bar, som var välbesökt vid den tiden. Man kunde förvänta sig hyfsat bra musik, med god mat, lagom strävt rött vin och en acceptabel nota. Det var fortfarande tillåtet att röka utomhus och tappra rökaren satt ute i terrassen, skyddade av mörkröda gardiner. När Jaqueline gick in i baren spelades låtar med en sydamerikansk glädje. Stämningen var avslappnad och levande. Det fanns en rätt stor blandning av kunder: detta ställe var en utmärkt mötesplats för att träffas för ett glas efter jobbet, äta middag när kylskåpet var tomt eller möta några vänner innan att festa vidare. Jaqueline stannade och tittade på alla som stod vid bardisken. En man med en röd ulltröja observerade henne med ett leende och vinkade åt henne. Hans ålder var svårt att gissa, han var välbyggd, hade stora glada ögon och rynkorna i hans ansikte visade att han hade levt. Jaqueline hade ingen aning om vem hon skulle träffa men hon log tillbaka och gick mot mannen. Hon gissade att han inte hade besökt en frisör på länge. Ett tomt glas väntade på henne bredvid en öppen flaska rödvin.

“Hej! Jag chansade och beställde rödvin, hoppas det passar dig Jaqueline! För visst, du heter Jaqueline?” sa mannen. Jaqueline satt sig på den höga barstolen som mannen pekade på.

“Tack, det passar bra, euh ja, jag heter Jaqueline… svarade hon

– Robert. Förlåt, jag sa inte det när vi chattade, RBRT är bara min alias i den appen, men nu när vi äntligen ses på riktigt får jag väl avslöja mitt riktiga namn. Kul att du kom! Det har hänt ett par gånger att damer har lovat att komma och sen sitter man ensam i baren och dricker rödvin för sig själv. Men det var ju bra att du kom, det försenar lite till min anmälan till AA!”

Jaquelines tankar gick riktigt fort i hennes huvudet. Vad var denna historia med appen? Det vibrerade i hennes ficka. Hon ursäktade sig och tog upp telefonen. “Spela med! Robert är riktigt bra! ;) – Din Paul”. Vad hade han gjort nu med henne? Bra för vaddå? Hade Paul försökt få ihop henne med en okänd människa i Paris? Hon kände sig ändå tryggt och denna Robert verkade stabil. Hon behövde inte vara ensam med honom, utan hon kunde ägna denna kväll att lära känna någon, med folk runt om utan att vara rädd att något farligt skulle hända henne. Under tiden hon funderade på allt detta hade Robert serverat henne vin och vänt sig mot kyparen för att fråga efter menyn.

“Jaså, så du är här bara för några dagar? Frågade Robert

– Ja, jag tycker att det är rätt skönt att komma bort från vardagen då och då.

– Jag förstår! För mig handlade min vardag om att åka bort hela tiden, jag håller på att skola om mig.

– Jaha, skola om dig…

– Det blir lite som att gå i skolan för första dagen när man vänder på sitt liv upp och ner. Jag har lika många kvadratmeter i min lägenhet som jag hade på båten men jag vaknar till samma utsikt varje morgon nu, det är rätt omtumlande att komma tillbaka till ett vanligt liv.

– Hum hum mumlade Jaqueline”

Jaqueline försökte lista ut vad Robert pratade om, han verkade ha levt på en båt, och nu var han tillbaka i Paris och bodde i en liten lägenhet.

“- Jag tar nog en steak frites sa Robert. Kött är en av anledningarna till att jag kom tillbaka på fastlandet. En annan är ensamheten.

– Jag tar detsamma svarade Jaqueline. Ja, det måste ha varit ensamt på båten

– I början var det som att födas på nytt. Riktigt befriande att lämna sitt jobb, sälja allt och bara segla, utan något inbokat. Det enda som styrde var vädret. Jag var så trött på mitt gamla liv, med alla måsten och hur det ska vara. Fett betalt jobb, fancy lägenhet med konst överallt på väggarna, ung och snygg, jag var exakt den framgångsrika mannen i trettioårsåldern. Men det var inte riktigt jag. Varje gång jag hälsade på mina föräldrar i Lorient kände jag mig långt ifrån dem, långt ifrån mina rötter. Det var ju inte normalt. Hur kunde jag ha levt lyckligt mina första 20 åren bara med havet som underhållning och nu som vuxen, när jag hade allt var jag alltid missnöjt och i längtan efter något annat, jag visste inte ens vad. Så jag valde att komma tillbaka till havet.

– Du verkar vara ett proffs på att vända upp och ner på ditt liv, det var nu andra gången du gjorde det, du är rätt modig!

– Ah, nej, egentligen inte. Hade jag lyckats få allt själv under drygt 10 år, skulle jag säkert kunna göra om det, så jag var inte rädd. För vet du, för att vara modig måste man vara rädd först. Är du inte rädd för något så går du inte ens utanför din komfortzon.”

Kyparen kom vid bordet och Robert beställde mat åt dem två. Jaqueline funderade på det sista han sa. Hon hade ofta fått höra under sitt liv i Sverige att hon hade varit modig att flytta dit och starta ett liv där. Hon hade aldrig känt sig igen i egenskapet “modig” och nu hade Robert satt ord på denna känsla: hon hade aldrig varit rädd för att bo i Sverige. Däremot när Paul hade dött (om han nu var död, sms:en att döma…) hade hon velat ofta innan att ta ett beslut. Hon var fegare och hade på något sätt slutat leva. Slutat utnyttja livets möjligheterna att uppleva saker. Det var dags att vara modig, för hon var rädd att ändra på sitt liv. Denna resa i Paris var bara ett litet litet steg i rätt riktning.

“- Du verkar så fundersam Jaqueline, du får inte lämna mig nu, när jag har beställt, jag pallar inte två steaks själv!” sa Robert med glimten i ögat. Jaqueline log tillbaka och svarade “nej då, det var bara så länge sedan jag var modig på riktigt.”

 


Jaqueline marchait en direction de Chez Gaston à grands pas. Son coeur battait la chamade, elle était vraiment curieuse de la personne qu’elle allait rencontrer mais surtout de ce qu’elle avait à lui dire. Paul lui avait ordonné de vivre plus crazy, peut-être qu’elle allait avoir un peu d’aide? Chez Gaston était un bar peu prétentieux, qui était bien fréquenté à cette heure. On pouvait s’attendre à y manger des bons repas, avec un vin de table correct et une addition raisonnable. C’était encore toléré de fumer en terrasse et les fumeurs courageux se protégeaient de la pluie sous des stores rouges foncés.

Quand Jaqueline entra dans le bar, l’ambiance était détendue et les haut-parleurs jouaient de la musique joyeuse sud américaine. Les clients étaient variés: cet endroit était parfait pour boire un verre après le travail, dîner lorsque le frigo était vide ou rencontrer des amis avant d’aller continuer la nuit ailleurs. Jaqueline s’arrêta et regarda en direction du bar. Un homme avec un pull rouge en laine l’observait avec un sourir et lui fit un signe. C’était difficile de deviner son âge, il était musculeux avec de grands yeux joyeux et les rides sur son visage montraient qu’il avait déjà vécu un peu. Jaqueline n’avait aucune idée de qui elle devait rencontrer mais elle sourit à l’homme au pull rouge et se dirigea vers lui. Elle pensait qu’il n’avait pas dû se rendre chez le coiffeur depuis un moment, vue la taille de ses boucles capillaires. Un verre vide à coté d’une bouteille de vin l’attendait sur le bar.

“Bonsoir! J’ai tenté et ai commandé du vin rouge. J’espère que ca te va Jaqueline! Tu t’appelles bien Jaqueline d’ailleurs?” demanda l’homme. Jaqueline s’assit sur la chaise haute que l’homme montrait du doigt.

“Merci, ca ira. Euh oui, je m’appelle Jaqueline… répondit-elle

– Robert. Désolé, je ne l’ai pas dit quand nous parlions sur le chat, RBRT est juste mon surnom dans l’application, mais maintenant que nous nous voyons pour de vrai, je peux te dire mon vrai nom. Cool que tu sois venue! Ca m’est arrivé une paire de fois qu’une dame me pose un lapin et que je me retrouve seul à boire la bouteille de vin. Super que tu sois là, ca retarde d’un peu mon inscription aux alcooliques anonymes!”

 

Les pensées de Jaqueline tournaient à toute allure dans sa tête. Qu’est-ce que c’était que cette histoire d’application? Ca vibrait dans sa poche. Elle s’excusa et prit son téléphone pour y lire “Joue le jeu! Robert est super! ;) Ton Paul”. Qu’est-ce qu’il avait encore inventé ce Paul? Et Robert était super pour quoi? Est-ce que Paul essayait de la caser avec un mec à Paris? Elle se sentait cependant en sécurité, ce Robert paraissait stable. Elle n’aurait pas besoin de se retrouver seule avec lui tant qu’elle serait dans ce bar. Après tout, c’était intéressant de rencontrer quelqu’un dans un endroit comme celui-ci, plein de monde. Il ne pouvait rien lui arriver de dangereux. Pendant qu’elle pensait à tout ca, Robert lui avait servi un verre de vin et s’était tourné vers le serveur pour lui demander un menu.

“ Alors comme ca, tu n’es sur Paris que pour quelques jours? Demanda Robert

 

– Oui, je trouve que c’est agréable de sortir de la routine de temps en temps

– Je comprends! Ces dernières années, mon quotidien était exclusivement consacré à quitter la routine. Je me réacclimate en ce moment.

– Ah, tu te réacclimates…

– C’est un peu le même sentiment que de retourner à l’école après les grandes vacances. Dans mon appart j’ai autant de mètres carrés que dans mon bateau mais je me réveille avec le même paysage tous les matins. C’est un vrai changement que de retourner à une vie plus normale.

– Hum hum murmura Jaqueline”

 

Jaqueline essayait de deviner de quoi Robert parlait. Il avait l’air d’avoir habité sur un bâteau et maintenant, il était de retour à Paris et habitait dans un petit appartement.

“- Je vais prendre un steak-frite dit Robert. La viande est une des raisons pour lesquelles je suis revenu vivre sur terre ferme. Une autre raison, c’était la solitude.

 

– Je prends la même chose dit Jaqueline. Oui, je comprends, ca doit être plutôt solitaire la vie sur un bâteau.

– Au début, c’était comme renaître à nouveau. Vraiment libérateur que de quitter son travail, vendre tout ce que l’on possède et juste naviguer au gré des vents, sans aucune obligation. La seule chose qui décidait pour moi, c’était la météo. J’étais tellement fatigué de ma vie, avec tout ce qu’un bon adulte doit accomplir. J’avais un job plutôt super bien payé, un appart fancy avec de l’art partout sur les murs, j’étais jeune et beau, la réplique idéale du trentenaire qui réussit mais ça n’était pas vraiment moi. A chaque fois que je rendais visite chez mes parents à Lorient, je me sentais loin de leur quotidien, loin de mes origines. Ca n’était pas normal. Je me demandais comment j’avais pu être heureux pendant près de 20 ans de ma vie rien qu’en vivant près de l’océan et comment je pouvais être si insatisfait dans ma vie d’adulte, alors que j’avais tout. Alors j’ai décidé de retourner vers l’océan.

– Dis donc, changer de vie comme ca, si radicalement et plusieurs fois, quel courage!

– Ah, non, en fait pas du tout. Ce que j’avais atteint en 10 ans tout seul, je savais que je pourrais le refaire au besoin, donc je n’avais pas peur. Parce que tu sais, pour être courageux, il faut d’abord avoir peur. Si tu n’as pas peur, tu ne sors même pas de ta zone de confort.”

 

Le serveur revint vers la table et Robert commanda les steaks pour eux deux. Jaqueline réfléchissait à ce qu’il venait de dire. Elle avait entendu maintes fois après son arrivée en Suède qu’elle avait été courageuse d’y déménager et d’y commencer une vie. Elle ne s’était jamais reconnue dans cet adjectif et Robert venait de mettre des mots sur son ressenti: elle n’avait jamais eu peur d’aller habiter en Suède. Par contre, quand Paul était mort (si il était mort, malgré les sms..), elle avait souvent hésiter pour prendre ses décisions. Elle était plus lâche qu’avant et avait arrêté de vivre quelque part. Il était temps de s’y remettre. Ce voyage à Paris était un premier petit pas dans la bonne direction.

“- Tu sembles bien pensive Jaqueline. Tu n’as pas le droit de me laisser maintenant que j’ai commandé. Je n’arriverai pas à m’enfiler les deux steaks à moi tout seul!” dit Robert avec un air polisson. Jaqueline sourit en retour et répondit “oh non, ca fait juste tellement longtemps que j’ai été courageuse pour de vrai.”

 

2 months and some days

Our little girl is growing. She got the priviledge to meet her grand parents from my side. This was funny to see how she was surprised that our visitors still was here on day 2 (they were the firsts to sleep over at our home since she was born) and how she reacted with them. My arms was the place she wanted to be when it was too unusual and at the end of the week, she did not smile to M anymore when he came back from work. These two things made me think a lot. I don’t want to be the only person she finds safety with. I want her to find her dad as safe as me.

She is now much more expressive than she was before. We get smiles pretty often when she is awake and she now knows how to “talk” to us. She understood that we react pretty fast when she cries so she cries when she wants something else than she already has. She doesn’t want to lay down anymore when she is awake. No, she wants to sit. the only problem is that she is not strong enough to sit by herself, so we need to “sit with her”. She still can be in her baby-gym pretty long alone (we are around of course) and find it interesting. Another pretty good thing too is the nights. She is very nice. I don’t want to talk too early and “break the magic” but I’ll tell you later.

In other words: we are very lucky.

Yesterday, on womens day, I thought a lot of how it will be for her later. How will it be for her to grow in this world as a girl and later woman?

170303_IMG_1826_kopia