I finally finished to read the first of 6 volumes of the autobiographie from Karl Over Knausgård. This was not an easy reading but i found it beautifully written. Karl Ove goes from his chilhood, teanager time in Norway, with the first flirts and love and tells about his relation with his father in the second half. The dad is dead and a lots of emotions come up to Karl Ove.
Tystnad.
– Ja, ja. Jag måste nog hem nu, tror jag. Tack för ivkäll då! ja jag.
– Ses i morgon, sa hon. Ha det bra!
Jag vände mig om efter henne, för att se ifall hon vände sig om, men det gjorde hon inte.
Jag älskade henne. Det var ingenting mellan oss, hon ville inte vara ihop med mig, men jag älskade henne. Jag tänkte inte på nåt annat. Till och med när jag spelade fotboll, den enda zon där jag var fullständigt förskonad från tankar, där allt handlade om att vara närvarande med kroppen, till och med där trängde hon sig in. Nu skulle Hanne varit här och sett mig, tänkte jag, det skulle ha gjort henne förvånad. Varje gång något bra hände mig, varje gång jag satte en snabb replik och belönades med skratt, tänkte jag: Det skulle Hanne ha hört. Vår katt mefisto skulle hon ha sett.
Vårt hus, atmosfären i det. Mamma, henne skulle hon ha slagit sig ner och pratat med. Älven utanför, den skulle hon ha sett. Och mina skivor! Dem skulle hon ha lyssnat på, varenda en. Men vår vänskap utvecklades inte åt det hållet, det var inte hon som ville komma in i min värld, det var jag som ville komma in i hennes. Då och då tänkte jag att det aldrig skulle kunna inträffa, då och då tänkte jag att det visst kunde komma en omsvängning som förändrade allt. Hela tiden såg jag henne, inte granskande eller utforskande, det var inte vad det handlade om, nej, en skymt här, en skymt där, det räckte. Hoppet fanns där tll nästa gång jag skulle se henne.
[…]
Kunde jag få göra det med henne? Kunde jag få henne till det? Kunde jag få någon till det? Nej. För Hanne var och förblev ingen. För mig var hon allt.
[…]
– Något bra verkar det som? sa mamma och log.
– Ja, sa jag. Jag är kär, kort och gott.
– Så härligt. Är det någon jag vet vem det är?
– Vem skulle det kunna vara som du känner? Nej, det är en i klassen. Just det är kanske lite dumt i och för sig men nu är det så. Det går ju inte direkt att planera.
– Nej, sa hon. Vad heter hon då?
– Hanne, sa jag.
– Hanne, sa hon och såg på mig med ett litet leende. När får jag träffa henne?
– Det är det som är problemet. Vi är inte ihop. Hon är ihop med en annan kille.
– Så det är inte så enkelt.
– Nej.
Hon suckade.
– Nej, det är inte alltid det. Men du ser pigg ut. Du ser glad ut.
– Jag har aldrig varit så glad. Aldrig.
Av någon sinnessjuk anledning fick jag tårar i ögonen när jag sa det. Inte bara så att jag blev blank i ögonen, något som lätt hände rädd vad det var när jag sa något som rörde mig själv, nej, tårarna rann nerför kinderna på mig.
Jag log.
– Det är faktiskt glädjetårar, sa jag. Och så snyftade jag. Till slut rann tårarna så att jag måste vända mig bort. Som tur var kokade vattnet upp då, jag kunde lyfta pannan av spisen och hälla i kaffe, trycka på locket igen dunka den mot platta några gånger, ta fram två koppar. När jag ställde dem på bordet var det bra igen.
Time for me to begin the second part, the blue one.
Wo ist das Meer? 