yesterday evening, i was invited as special guest for some party at work, party for another department than mine. The party was about Sweden and i had to make a “show” about my clichees about Sweden. Here you go in swedish:
När man kommer till ett nytt land har man alltid med sig i bagaget några förutfattade meningar. I augusti 2005, min förutfattade mening om Sverige var 1m90, blond med blåa ögon. Är det någon som inte fattar varför jag flyttade?
Skönheten, det är väl inte bara ytan. Det är det som är inuti som räknas (jag har hört det så många gånger att jag börjar tro på det!). I alla fall, Sverige, det är inte bara skogar, sjöar och isbjörnar. Det är också en kultur, traditioner och det finns tyvärr ingen kurs på SFI som lär ut det här. Det är något som man ska lära sig själv!
Jag kommer ihåg en gång när jag pratade med en fransk kompis, precis när jag hade flyttat till Sverige. Jag berättade att alla svenskarna blinkade som julgrannar med deras reflexer som hänger på jackorna och så. Vi skrattade gott om de stackars Svenskarna som vet inte när man ska sluta så att man inte ser löjlig ut liksom. Några veckor senare tog jag en promenade en mörk kväll. Och då, kulturkrock. Bokstavligen. Det var en cyklist. Han hade inte sett mig… Sen dess har jag också börjat julpynta året runt. Jag har naturligvisst aldrig avslöjat det för min kompis, jag bara passar på att ta bort alla reflexer när jag ska flygga till Frankrike.
Jag har altid velat integrera mig i Sverige och i början gick det ju självklart genom att lära sig språket. Jag hade lite besparingar och kunde ta lite kurs på folkuniversitet i Lund. Jag blev bara super irriterad för att den 10 första lektioner, det var bara att upprepa alfabetet. Jag menar vi hade timmar långa öveningar att säga A, B, C och så vidare. Verkligen inneffektivt, jag ville ju lära mig prata, kunna kommunicera och inte bara lära mig alfabetet! Det är bara lite senare som jag förstod hur viktigt det var. Typ det här typiska telefonsamtalet:
“ja, Anders? ja … mmmmm … jaha! …. jodå … jaaa. hej” nuanser i “A” från jaaa förklarar en hel del!
Och sen, jag lider fortfarande idag när folk inte fattar mitt namn. Jag har bara 8 bokstaver men stava mitt namn och fortfarande inte bli förstådd är det pinsammaste jag vet efter 3 år 1/2 i Sverige!
Det händer ibland att man lyckas prata med en okänd svensk person. När efter ett tag personen märker att jag inte är svensk, vilket sker ganska fort, då kommer ofta följande diskussion:
“- och hur länge har du bott i Sverige?
– tre och ett halv år nu
– nej, inte sant! Vad bra du pratar svenska!! Jag har pluggat franska 3 år påhögstadiet och kan inte hälften av vad du kan!”
En gång har jag räknat i mitt huvud hur länge den här personen hade verkligen varit konfronterat till det franska språket. Typ 2 timmar i veckan, under 40 veckor för en tre årsperiod… Men tanke på att man är aktiv typ 30% av tiden, då blir det 3,33 dagar. Jag landade i Sverige dne 31.a augusti 2005. Det innebär att den 2:a september hade jag varit lika mycket i kontakt med svenskan än den här personen med franska på högstadiet. Typ nu borde jag VERKLIGEN prata utan brytning och perfekt! ah ja, det är lite kvar att göra!
Lite senare, händer det 80% av tiden att jag får höra:
” ah, Frankrike, jag har varit i Paris en gång”
Varenda gång växer min respekt för svenskarna och deras geografiska kunskaper. Innan att flytta hit trodde jag ju, liksom majoriteten av fransmännen och fransyskor att Oslo var Sveriges huvudstad.
Ja, prata om allmän bildning… det är ju en del av Kulturen! men för mig, Kultur, det är ju också mat och dryck. Super viktigt för en fransyska det man ska äta. Jag lärde mig ganska fort att ingen måltid är en riktig måltid utan potatis. Potatis, drottning på bordet. Vid högtider kommer potatisen inte ensam, nej, den kommer med sill! Sill och potatis! Jul: sill och potatis. Påsk: sill och potatis. Midsommar: sill och potatis. Jajamen! I år tänkte jag att jag skulle vara lite mindre osvensk och jag bjöd på sill och potatis på min födelsedagfest. När jag fick se ansikten av mina svenska gäster fattade jag ganska fort att det kommer att ta ett litet tag innan min födelsedag blir en riktigt svensk högtid!
En rolig grej a propå födelsedagar. All vet ju hur man sjunger för att gratulera på engelska: Happy birthday to you, happy birthday to you, happy birthday to you, happy birthday to you. Och på tyska det är ju: zum Geburtstag viel Glück, zum Geburtstag viel Glück, zum Geburtstag viel Glück, zum Geburtstag viel Glück. På franska: Joyeux anniversaire, joyeux anniversaire, joyeux anniversaire, joyeux anniversaire. Och på svenska: ja mår hon leva. Var fan har ni fiskat den här melodyn?! Varenda land på jorden har samma melodyn för födelsedagsången FÖRUTOM Sverige! Otroligt!
Och varför ska man skricka fyra gånger “Hurra”? Varför 4? 4 som de fyra sista siffrorna på personnumret? Ja, för ni vet ni att man är ingenting i Sverige utan personnummer. Försök en gång svara i nån affär “nej, jag har inget” när nån frågar efter ert personnummer. Det är en ganska rolig grej att pröva på! En gång fick jag frågan: “men hur gör ni i Frankrike för att leva utan personnummer?”. Mitt svar var enkelt: vi har ju för- och efternamn. Men när jag tänker lite efter då märker jag att det är mycket lättare att heta Anna Karlsson i Frankrike än i Sverige!
Ah, ni kan tänka att jag gnäller så himla mycket, att jag inte är njöd och allt. Men jag är ju en fransyska, så jag har det i blodet.
Men Gud skall jag kämpa för hem och för härd
För Sverige, den kära fosterjorden
Jag byter dig ej mot allt i vår välrd
Nej, jag vill leva, jag vill dö i Norden
Nej jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Wo ist das Meer? 